rågång. Mycket är naturligt inom trons område, som är onaturligt inom förståndets; mycket är också onaturligt inför trons blick, som är naturligt för förståndets. Hvad som är möjligt för den ene, är omöjligt för den andre. Öfvertygelsens beskaffenhet beror på hvars och ens individualitet. Hvad såg ni, ers höghet?
— Jag vet knappast hvad jag såg. Jag såg en skugga skrida fram emot mig. Ett ögonblick tyckte jag den liknade min hädangångne broder, Gustaf.
Vincent syntes öfverraskad. Hans ansigte klarnade.
— Ni trodde er se honom?
— Hvad vet jag? Det svartnade för mina ögon. Min hand darrade. Jag tappade ljuset. Skuggan försvann, och jag flydde. Se der allt, hvad jag minnes.
— Och ni har ej omnämt denna syn för någon?
— Jag har ej vågat det. Jag har tviflat på mina egna sinnen.
— Omtala händelsen för hertigen. Han förstår sig på sådant.
— Men huru kunde ni förutsäga, hvad som skulle inträffa?
— Om man vet hvad som skall hända, är det ej svårt att förutsäga det.
— Prinsessan tystnade, liksom betänkte hon hvad han sagt.
— Låt så vara, anmärkte hon derefter; emellertid finner ni, att jag af allt detta icke kan draga mera än en enda slutsats.
— Och den är?
— Att ni är en ovanlig man.
— Ni smickrar mig, ers höghet.
— Ingalunda. Vore ni endast hvad ni utgifver er för, skulle ni icke ha skäl att ingripa så der öfverallt, att framstå, der man minst väntar er, att förvåna genom förutsägelser, att omgifva er med en slöja af oförklarlig mysticism, och här och der, allt efter godtfinnande, låta en blixt löpa fram derur.
— Jag förstår icke, ers höghet, hvarthän ni syftar med dessa anmärkningar.
— Ni känner kanske att jag är allt för upprigtig, min herre, för att kunna förställa mig. Sammanlägger jag också allt, hvad jag nu sagt, och jemför omständigheterna med hvarandra, stannar jag i den öfvertygelsen, att det är ni…
Prinsessan fixerade honom stadigt under det hon talade.
— Att det är ingen annan än ni, som eger papperen.
Uttrycket i Vincents ansigte förändrades hastigt.
— Ers höghet.
— Polismästaren, min herre, har lyckats att få reda på alla de personer, som sorlande anföllo oss på gatan. Ingen af dem kunde äga det minsta intresse att gömma papperen; men…
— Men…
— De hafva uppgifvit att en person med svart hår, märk, min herre, med svart hår…
