— Tala, Döring, bad slutligen grefve Posse.
— Tala, tala! yttrade man med deltagande från flere håll.
Furstinnan Raszanowskys öga hvilade orubbligt på den gamle Döring. Hennes barm häfde sig oroligt, och ändock låg det någonting så kallt och sträft i hennes skick, som om hon velat trampa något hvar under sina fötter.
— Tala, uppmanade man ännu en gång den gamle Döring.
Gustaf nalkades honom.
— Förklara er, bad han.
— Min far, tala! tillade Mauritz. Er tystnad ökar tviflet. Är jag er son eller ej? Ett enda ja, och det är nog.
Striden var slut i den gamles inre, och med lugnet återkom äfven styrkan. Sedan han lösgjort sin arm från Mauritz, trädde han ett steg fram emot den unge konungen.
— Kort innan jag på ers majestäts befallning infann mig här, anlände jag till hufvudstaden. Ers majestät känner sjelf att jag ej hade mig bekant, hvarför jag blef hitkallad.
— Det är sant, bekräftade konungen.
— Endast några få ögonblick före mitt sammanträffande med grefve Posse förkunnade man mig de afsigter man hade med Mauritz, och de utmärkelser, som väntade mig.
Dörings stämma ljöd ensam i rummet.
— Hvad jag dervid erfor, förmår jag ej beskrifva. Jag är en gammal man och hänföres lätt inom den trånga krets, som åren dragit omkring mig. Hjertat är känsligt för intryck.
Hans ord trängde till allas bröst.
— Inbillningens rikedom aflägsnar oss ifrån verklighetens armod. Vid ett lysande mål glömmer man vägen dit.
Hans röst darrade, men ögat blickade stadigt omkring sig.
— Sansa dig, min far, förklara dig ytterligare, erinrade Mauritz.
— Hvad vi hafva kärt, är också vårt: det är vårt i våra hjertan, och hvad rörer oss allt annat.
— Min far, min far…
— Jag har i tjugo år älskat dig.
— Och…
— I tjugo år har jag ansett dig för min son.
— Och jag skulle icke vara…
— Jag har glömt, glömt till och med i djupet af min själ…
Rörelsen blef den gamle allt mer öfvermägtig.
— Intill dess man nu påminner mig derom, att du i sjelfva verket icke är det.
Verkan af denna förklaring var stor.
— Icke er son? upprepade Mauritz.
— Nej!
— Förklara er! Hvems son är jag då?
— Jag vet det icke!
