96
eger i sin hand, tack vare äfven er, samma nycklar, som en dag öppnade Danaës torn. Intet rum har varit så väl stängdt, att han ej osedd öppnat dess dörrar. Med en volt, som ingen ser, hoppar han öfver alla bardisaner och gevär. Er tjensteande lägger sig i allt, anmärker allt och vet allt. Ni, svenska nationens beskyddande och välgörande ande, som, beledsagad af visheten, nitet och försigtigheten, blickat in i kommande tider och i ert ädla hjerta anat, att genom förrädares trolöshet olyckliga öden hota ert fädernesland; ni har befalt mig» …
Brefvet låg här på något sätt veckadt, så att fortsättningen af
meningen ej syntes.
Derefter läsa vi likväl följande:
»De agenter, jag begagnar mig af,
utgöra i närvarande stund ett sjutal, nämligen Vincent Mori, Anton
Zamparelli, Pietro Pasquini, Benedikt Mori, Stephan Setola, hans bror
Frans Setola och Giacomo Borisardone. Setola står i vänskapliga
förbindelser med Armfelts egna tjenare. Ni ser, herr baron, att jag står
i spetsen för ett helt band. Det utgöres af män, i stånd till hvad
som helst.»
Längre ned läses vidare:
»Men äfven jag är omgifven af spioner.
Verldens vackraste ögon hafva alltid tjenat Armfelt antingen såsom
eldande stjernor eller också såsom för honom vakande. Dessa ögon
utgöra, hvart han kommer, en hel kår af spioner. Förr eller senare
kan man befara en sammanstötning emellan dem och mig. För min
del fruktar jag för intet. Utgången skall alltid blifva tillfredsställande
för herr baron, det svär jag vid tre gånger tre.»
Underskriften fans ej på den sida, som låg uppslagen[1].
En dag så märklig för Reuterholm, som denna, skulle också följas
af en natt, ej mindre märklig. Han hade kallat Silfverhjelm till sig
och lät magnetisera sig. Under den somnambula dvala, hvari han
försjönk, hade han en vision.
Ett stort fält, svagt upplyst, öppnade sig för honom.
Med majestätiska steg närmade sig der tvenne qvinnor hvarandra. Den ena af dem, större och gröfre än den andra, höll i sin venstra hand flere små runda bröd; den andra, smärtare och vackrare, höll på samma sitt små bröd, men i sin högra hand. Båda qvinnorna visade hvarandra sina bröd och höllo dem intill hvarandra.
- ↑ Troligtvis var brefvet från Reuterholms gode vän Frans Piranesi i Rom. Piranesi hade ursprungligen varit koppargravör, men blef för de stora förtjenster han inlade såsom chef för det Armfelt omgifvande spioneriet af R. utnämd till svensk minister med lön vid det romerska hofvet, samt till nordstjerneriddare, hvarjemte han erhöll lifstidspension och åtskilliga dyrbara presenter. Det här förekommande brefvet öfverensstämmer helt och hållet med den skrifvelse, som Piranesi sjelf 1795 sände general Achton, till och med att större delen deri ordagrant återgifver hans yttranden.
