Sångaren proklamerade för öfrigt, att han i sitt trollskåp hade att förevisa verldens skapelse och undergång, samhällens och menniskors ödan o. s. v.
Hade Armfelt ej velat undvika all särskild uppmärksamhet från den omgifning, i hvars krets han för tillfället befann sig, skulle han genast ha hastat till sångaren för att taga närmare kännedom om detta hans ganska gåtfulla uppträdande. Han beslöt derför att låta honom aflägsna sig från detta ställe och genskjuta honom på någon annan gata. I sådan afsigt lemnade han också ofördröjligen sällskapet; men olyckan ville att Armfelt, ehuru han ej sparade någon möda, icke lyckades att återfinna sångaren, utan var och förblef denne liksom helt och hållet försvunnen.
SJUNDE KAPITLET.
Solens riddare. Den förste September.
Vincent Pauletti har allt för länge blifvit lemnad å sido, att icke ett verkligt behof skulle inställa sig att äfven se till, hvad han tagit och tager sig för.
Nyligen anländ till Aachen, hade han för en kortare tid hyrt det i närheten belägna Ketchenburg. Alla, som förut varit der inhysta, hade måst afflytta. Vincent hade nämligen förbehållit sig att uteslutande disponera platsen.
Omedelbart efter hans inflyttning märkte man att mycken verksamhet der började utveckla sig, och det utan att några af de i trakten boende anlitades. För orten alldeles främmande personer kommo och gingo fram och åter dag och natt. I det inre af slottet hamrades och bultades oupphörligt, och i den omgifvande parken och trädgården ordnades allt på det fullständigaste och angenämaste sätt. Mången undrade hvad som försiggick der, men utan att lyckas få reda derpå. Af nyfikenhet hade en och annan närmat sig slottet, men med lika liten framgång.
Vi inträda i slottet natten före den förste September.
Vincents stämma ljuder stark och kraftig emot oss redan i trapporna.
— Från öster och vester, från söder och norr har jag kallat eder hit, mina bröder, talade han i det ögonblick vi öppna dörren till det omfångsrika rum, hvari han befinner sig, för att inför eder, fortsatte han, nedlägga den magt, som under många år varit mig betrodd.
Vi måste stanna på tröskeln ett ögonblick, för att se oss omkring.
Det skådespel, som vi hafva framför oss, är, om möjligt, mera storartadt och lysande än något, som hitintills utvecklat sig för våra blickar.
