Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

12


ANDRA KAPITLET.
Hertigens Sanctuarium.

Underrättelsen att Armfelt verkligen lemnat fäderneslandet och befann sig på utländsk botten emottogs af Reuterholm med sann glädje. Han kände sig liksom befriad från en tung börda och andades lättare än på mången dag. Under denna sin sinnesstämning emottog han ett besök af hofmarskalken Adlerstjerna.

Reuterholm och Adlerstjerna hade också närmat sig hvarandra på den senare tiden. Ju mera de lärde känna hvarandra, desto mera värderade de äfven hvarandra.

Adlerstjerna begärde ingenting bättre. Reuterholms sol stod redan så högt, att hertigen sjelf försvann i dess glans.

— Ni är hög frimurare, tilltalade honom Reuterholm. Ni känner den ed, som binder er, och jag betviflar ej er fullkomliga tystnad. Hela mitt lif har varit frimureri. Hela min politik är frimureri. Allt, hvad jag gör och säger, är frimureri. Får jag bedöma mig sjelf, skulle jag vilja säga, att jag är profet och statsman på en och samma gång. Jag behöfver likväl emellanåt någon att rätt upprigtigt förtro mig åt. Har ni mod att vara min vän?

— Herr baron kan tryggt och lugnt förlita sig på mig.

Reuterholm utvexlade derunder frimuraretecknet med Adlerstjerna.

— Låt mig t. ex. nu höra, återtog Reuterholm, hvad ni tänker om min ställning?

— Ni styr landet.

— Tror ni det?

— Konungen är blott en yngling och hertigen-regenten blott en skugga.

— Men skall det väl så äfven alltid förblifva?

— Efter hvad jag förstår, beror det af er sjelf.

— Sedan Armfelt nu lemnat landet, är jag egentligen ensam.

— Det enda, som man ej får glömma, är att Armfelt skall återkomma efter tre månader, då hans permission tagit slut.

Reuterholm spratt till.

— Återkomma? Nej, nej! Han skall och får icke mera återkomma.

Adlerstjerna betraktade Reuterholm med en stadig blick, i afsigt att utforska hvad dessa så bestämdt uttalade ord skulle betyda.

Reuterholm märkte det och vände sig på klacken ifrån honom.

— Armfelt lärer väl icke, anmärkte emellertid Adlerstjerna, förblifva utrikes längre än han behöfver. Han är en allt för sjelfständig och fri man.