Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
13

— Sjelfständig och fri? afbröt honom Reuterholm. Visserligen; — men det är väl ändå det, som vi få se.

Han gick återigen ett hvarf kring rummet, hvarefter han tvärt stannade framför Adlerstjerna.

— Jag har en plan, en tanke. Hör mig! Det ligger i min hand att i dag för alltid eller åtminstone för många tider aflägsna honom från fäderneslandet, men skall jag göra det eller icke? Bemärk att det är det första steget på en vigtig väg. Hvad gjorde ni, herr grefve, i mitt ställe? Låt mig höra.

— I ert ställe, baron, svarade Adlerstjerna, skulle jag icke betänka mig ett enda ögonblick. Utan allt tvifvel eger ni i honom en dödsfiende; och sina dödsfiender är bäst att hafva så långt borta ifrån sig som möjligt.

— Ni säger det.

— Om förlåtelse likväl, herr baron; men konungen kan börja längta efter sin vän. Kanske frågan äfven bör betraktas från sådan synpunkt.

— Konungen? Er anmärkning är rigtig. Men äfven en konung kan bindas.

— Tror ni er derom, baron? Jag ber er vara upprigtig. Utan upprigtighet kan jag ej yttra mig. Säg, tror ni er kunna binda vår unge konung, jag menar med säkra och kraftiga band?

— Jag tror det.

— Nåväl, herr baron, bind honom då. Men bind honom så, att han icke kan slita sig lös ur edra händer. En konung, som man bundit, men som lyckas att bryta sig lös, är ett lejon, som sluppit ur buren. Är ni säker på er hand och edra redskap, så bind.

— Ni är en praktisk man.

— Vidlyftiga teorier ha aldrig varit min sak.

Adlerstjerna var verkligen en man, högaristokratisk till sina tänkesätt samt för öfrigt en beslutsam och fast karaktär. Hvarest han fann öfverensstämmelse i dessa egenskaper, dit hän drogs han af en sympatisk magt. I sina allmänna åsigter om konungamagten tillhörde han för öfrigt frihetstiden. Reuterholms så bestämda ord anslogo honom derför. Visserligen insåg han också genast att en af Reuterholm redan uppgjord plan förefans, men af hvad beskaffenhet var den? Ett visst retsamt intresse uppstod dervid hos honom, och han kunde icke helt och hållet undertrycka ett visst litet bemödande att söka få reda derpå.

— Planen bör likväl vara väl anlagd, herr baron, yttrade han också efter en stund, om den skall lyckas. Att jaga bort en djerf och snillrik man från sitt fädemesland och att binda en ung konung, dertill fordras ganska ovanliga krafter.

Reuterholm gick ånyo af gammal vana ytterligare ett slag upp och för ned i rummet. Helt visst hvälfde han i sitt hufvud Adlerstjernas sista ord.

— Lika mycket, förklarade Reuterholm derefter. Under alla hän-