158
tillkännagaf att en och hvar, som deremot bröt, icke hade något skydd att vänta, utan derför skulle ställas till ansvar.
Emellan Frankrike och Förenta staterna lade sig denna proklamation alldeles såsom en ytterligare ny ocean.
Hvilka åsigter man likväl än må hafva om Frankrike vid denna tidpunkt, och huru mycket man än må fasa för och afsky det blodiga dramat, utvecklade sig icke dess mindre samtidigt hos folket en storhet, som man måste egna hela sin beundran.
Det franska folkets fosterlandskärlek i detta ögonblick torde sakna motstycke i verldshistorien.
Angripet på alla sidor af hela det öfriga Europa, misströstade det aldrig ett enda ögonblick.
Entusiasmen skapade hjeltar i hvarje koja.
Det franska folket kände helt visst att verldens framtid berodde af svärdet i dess hand.
Genom det allmänna uppbådet deltog hela nationen i kriget.
Hela Frankrike, med en befolkning, uppgående till omkring fyrtio millioner, kunde betraktas såsom ett enda läger.
Öfverallt smiddes vapen och götos kanoner.
Hela Frankrike var en vapensmedja.
För fädernesland och frihet kämpade folket sin egen strid.
Den revolutionära tidsandan tycktes endast behöfva trampa på jorden, för att nya arméer skulle växa upp.
Allt hitintills hafva vi framför allt, för att ej säga uteslutande,
framhållit de hvälfningar och följderna deraf, hvartill det adertonde
århundradets motsatta politiska och sociala samhällsuppfattningar ledde.
Dermed hafva vi likväl icke beaktat alla inom århundradets oroligt
klappande bröst befintliga, sin lösning kräfvande problem. Med några
få ord vilja vi i förbigående likväl kasta en flyktig blick åtminstone på
några af dem, hvilka väl äfven väsentligt tryckte sin stämpel på
tidshändelserna.
Tager man kännedom om de europeiska folkens historia och skärskådar man den europeiska kartan, kan man icke undgå att uppmärksamma trenne under askan alltid glödande brandämnen.
Ehuruväl reformationen lade i trosfrihetens hand mägtiga vapen emot den religiösa intoleransen, var trosfrihetsfrågan visserligen ännu icke löst.
Se der det ena brandämnet.
Och fastän de olika europeiska folkstammarne under årtusendens lopp i många afseenden uppgått och försvunnit i hvarandra, torde man dock kunna antaga att många ödesdigra stridsämnen förefinnas dem emellan, innan de utplånat det typiska i sitt skaplynne och drag.
Den romersk-celtiska stammen i det södra och vestra Europa, den
