teutoniska i det mellersta, norra och nordvestra samt den slaviska i det östra skola, intill dess verklig upplysning i folkfrihetens intresse och tjänst utjemnat och försonat skiljaktigheterna dem emellan, alltid misstroget, för att icke säga fiendtligt, betrakta hvarandra.
Se der det andra.
Under århundraden hafva furstar och regeringar kämpat och slitits om magtfördelningen inom vår verldsdel, hvarvid de sällan gjort afseende på några vare sig principielt eller materielt tilltalande och naturliga grundsatsbestämmanden. En blick på den europeiska kartan öfvertygar oss om, att de mägtige endast tänkt på magten, icke på folken. Europa ser också ut — ehuruväl mindre i våra dagar än under adertonde århundradet — såsom en stor garderob af furstemantlar o. s. v., om hvilka man stridit, slitits och rifvits, bytt och kytt, så att, äfven om man här och der upptäcker ett helt plagg, mångt och mycket varit och förblifvit bara trasor, kastade om hvarandra.
Se der det tredje.
Dessa frågor äro alltid af egenskap att ännu länge gifva näring åt förvecklingar, fiendskap, strider och våldsamma brytningar.
Grekerna tänkte sig såsom en sinnebild af stormarne i jordens sköte en trumma, fyld med luft.
Sinnebilden kan duga äfven för våra dagar.
De tre frågor, som vi här anfört, äro stormar nog.
Alla, som ej vilja hafva frid på jorden, behöfva blott låta trumman gå.
Tyst, läsare, går icke trumman äfven i denna stund? Hör!
Europas krigshistoria är sannerligen en uppenbarelsebok af i allmännhet ganska oförklarliga ting.
De för någonting verkligt principielt berättigade, menskligt stort och gagnande förda krigen äro ganska få.
Det vackraste blad krigshistorien eger — Gustaf den andre Adolfs uppträdande under trettioåriga kriget — tillhör Sverige, vårt eget fädernesland.
Det i allmänhet öfvervägande stora flertalet af dem härflyter af fiendtlig eröfringslystnad och dynastiskt magtbegär.
Krigens historia är också icke folkens, utan furstarnes historia.
Italien, ehuruväl bebodt af en och samma folkstam, ättling från lysande tidehvarf, har under många århundraden, bland alla länder, varit så styckadt och så godtyckligt fördeladt i olika mot hvarandra ofta fendtligt kämpande större och mindre stater, att denna magtsplittring — ända till de sista tiderna -— sönderslitit och utarmat både land och folk, undertryckt och förqväft all medborgerlig utveckling, förslafvat, för att icke säga förfäat allmänandan och frihetskänslan ända derhän, att det ärliga arbetet förlorade sitt värde, och utpressningar och tiggeri blefvo, man kan väl säga, inom kyrkan en dogm, inom staten en finansiel operation och bland folket ett handtverk.
Österrikare, tyskar, spaniorer och fransmän refvos om landet.
Allt från den tid katolicismen bygde sitt tempel på de sju kullarne,
