Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/331

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
327

beräkna allting, jag känner allting. Ert förstånd bestämmer öfver edra handlingar; hjertat bestämmer öfver mina. Gån I er väg, jag går min. I talen om rykten, om faror, om — gud vet allt, — jag talar om förhoppningar, om mod, om själsstyrka, om kärlek. Våra tankar äro mycket olika. Läggen handen på edra hjertan, mina herrar, och svaren mig på en fråga. I veten att jag hitintills i sjelfva verket utgjort medelpunkten för korrespondensen med er chef, Armfelt; veten att jag utan all fruktan nedskrifvit, hvad ni ej vågat, och likväl, sporde jag er någonsin efter ert egentliga mål, huru långt ni ville gå, gjorde jag det? Sporde jag efter något annat, än när Armfelt skulle återkomma? Och nu, om det är sant, hvad I sägen, nu, då omständigheterna synas hota oss, viljen I rädda er med att uppoffra mig.

— Långt derifrån, min fröken, erinrade Ehrenström, vi vilja ej uppoffra er; vi vilja lägga hela förmyndare-regeringen i edra händer.

— Min herre, jag känner all den förnedring, som denna så vackra fras inbegriper. I viljen kasta mig i hertigens armar som en räddningsplanka för er. Redan ert förslag kränker mig, mycket mer sjelfva saken. Men om min kärlek till Armfelt är ett fel, som kan berättiga er att misskänna mig, så blifver likväl hvarje eftergift för edra önskningar ett brott. Märken också skilnaden, mina herrar, emellan ett fel, som i djupet af hjertat är en dygd, och ett brott, som i samma djup är en last. Min själ revolterar emot er. I sanning, ert förslag upprör mig. Min gud, om jag älskade hertigen, skulle jag egna mitt hela lif åt honom; men jag gör det ej, och likväl fordren I! — Ah, man må säga, att jag varit svag, men man skall ej säga, att jag varit dålig. Den jag älskar, älskar jag öppet och rent, och jag skyr ej att bekänna det, äfven om jag derigenom endast bekänner ett fel, men skrymteri, mina herrar, falskhet — o nej! — hvarje falskt qvinnohjerta inger mig den största afsky. Låt vara, att också jag anar, att faror hota oss. Tron I väl derför, att jag blir klenmodigare? Ju mera jag pröfvas, dess mera mod skall kärleken gifva mig. Det är icke en nyckfull qvinnas pladdrande läppar, som tala till er, det är en känsla. Denna känsla kan dö, men ej låta förnedra sig. Jag blickar lugnare faran till mötes än framgången. Vid tanken på en framgång darrar mitt hjerta af glädje; vid tanken på en fara upphör det att slå. Ack, nej! mina herrar, beredom oss att strida, om det behöfs, men icke att fegt förråda hvarandra.

Då fröken Rudensköld slutade, uppstod en djup tystnad.

Hennes yttrande hade så omedelbart gått från hennes inre, att alla vidare öfvertalningsförsök syntes fullkomligt fåfänga.

Med aktning drogo de sig också tillbaka.

Franc hade lutat sig emot ett litet sybord vid soffan. Då han reste sig upp derifrån, märkte han ett bref deruppå.

— Åh, min fröken, utropade han dervid, ni vet att jag tur, himmelen vare pris och ära, en välbestäld öfver-postdirektör.

— Uttryck er tydligare, min herre!