Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/332

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

328

— Att jag eger en särskild förmåga att igenkänna alla menniskors handstilar. Det är ju ganska naturligt, det.

— Visserligen; men …

— Det ligger ett litet bref på sybordet, min fröken.

— Rigtigt, jag har glömt det.

— Ni vet, hvem det är ifrån?

— Visserligen! Än sedan?

— Det är från hertigen, min fröken.

— Nåväl?

— Ni korresponderar således också med honom?

Fröken Rudensköld erfor en förtrytelse, som hon endast ganska illa kunde dölja.

— I kunnen läsa brefvet, mina herrar, om I behagen.

— Det är obrutet.

— Desto säkrare ären I att få läsa det sådant jag bekommit det.

— Skulle jag ha förolämpat er, min fröken? Det var ej min afsigt.

Fröken Rudensköld svarade ej, men tog brefvet och bröt det.

— Se här, mina herrar, läsen det.

— Ah, nej! min fröken, ni misskänner oss.

— Jag fordrar, att I läsen brefvet.

— Nej, nej!

— Jag vill det.

Icke utan missnöje med sig sjelf mottog Franc skrifvelsen och läste följande:

»Min fröken![1] Då ni nu lemnar en vistelseort, som er närvaro allena förskönat för mig, ber jag er tillåta att den, som egnar er den mest upprigtiga hyllning, må få inför er ådagalägga sin djupa saknad. Förlåt min djerfhet, om jag ännu en gång återför i ert minne lifligheten af de känslor, ni uppväckt hos mig, och hvilka ni väl dömt till tystnad, men dem dock ej någon magt skall kunna utplåna; nej, hvarken tiden, eller ens den likgiltighet, ni visat mig, skall kunna minska den lågande kärlek, som ni ingifvit mitt hjerta.»

»Frånvaron utöfvar ej inflytande på andra sinnen än sådana, som endast svagt älska, eller sådana, som älska för sin egen skull; men de, som äro genomträngda af en liflig och upprigtig känsla, hemta deraf endast ny styrka; så är förhållandet med mig. Oaktadt ert förakt, er afsky, er likgiltighet, oaktadt jag förlorat hoppet att någonsin se er dela mina känslor, skall jag älska er hela mitt lif igenom.»

»Ursäkta att jag meddelar mig åt er med denna öppenhjertighet; men då jag ej har något att hoppas, har jag ej heller något att frukta; emellertid är ert hjerta känslofullt och ädelt; ni skall kunna dela min smärta och beklaga det onda ni orsakat mig, likasom segraren under-

  1. Detta bref är en ordagrann öfversättning af ett utaf de bref, som hertig Carl skref till fröken Rudensköld. Oss veterligen har ej något af dessa bref hitintills blifvit tryckt; och det bör derför ha så mycket större intresse för den svenska publiken.