342
innerligt täck. Det var icke passionen mera, det var poesi, som lifvade henne.
— Och så skulle min mor flytta ut till mig. Hvilken glädje, hvilken lycka!
— Ni älskar landet?
— Jag skulle göra mig en liten löfsal; der skulle jag läsa och arbeta, under det blommorna doftade omkring mig, vindarne susade, och foglarne qvittrade; der skulle jag minnas det flydda och drömma om det tillkommande, och så blifva ett barn igen i mina tankar.
Hertigen hade ej sett henne mera tjusande än i denna stund. Hennes skönhet förhöjdes af ett mildt svärmeri.
— Ett barn, säger ni?
— Ack, hvarför kunna vi ej alltid förblifva barn. Endast så länge som vi ej begripa någonting, intresserar oss allt. En fogel i trädet, en blomma i parken, huru täcka och sköna! Men åren komma med sin bur och sin kruka, och fogelns frihet och blommans skönhet, hvar äro de?
Hertigen blott betraktade henne.
— Ack, om jag vore en blomma!
Hon lutade sitt hufvud ned i handen och förblef tyst, liksom tänkte hon på någonting.
— Och denna blommas blad, tillade hon efter en stund, blefve små, små vingar! Ah, jag skulle svärma omkring i naturen och bada mitt hjerta i den blå luften och andas doft.
Hon slöt sina ögon, öfverlemnande sig helt och hållet åt sitt hjertas rörelse.
— Jag skulle flyga, fortsatte hon, flyga till …
— Hvart? Hvart?
— Till Neapel, till dess eviga vår, till orangernas och anemonernas land. Hvad det måste vara vackert der!
Hertigen tillkännagaf med en axelryckning den obehagliga känsla, som han erfor. Han tänkte på Armfelt, som vistades der.
— Till Neapel?
— Till Virgilii graf! Naturens skönhet vittnar ju der om att den blomstrar öfver en skalds hjerta. Hvad jag skulle trifvas bland palmer, lagrar och oliver.
Det var ej längre möjligt för hertigen att motstå sin hänförelse. Han hade blickat för djupt in i hennes själ och öfverlemnat sig för mycket åt det förtrollande behaget af ögonblickets poetiska rus, för att längre kunna binda sina tankar.
— Fröken Rudensköld, började han och fattade hennes hand. Ni älskar, edra tankar dofta af kärlek, ni vet det icke sjelf.
— Förundrad blickade hon upp på honom.
— Äfven jag älskar, fortfor hertigen.
Fröken Rudensköld strök lockarne åt sidan, under det handen for öfver pannan.
