— Ers höghet älskar?
— Jag älskar; jag glömmer aldrig det.
— Nej, nej! Hvem kan väl glömma, att man älskar.
— Men jag älskas icke tillbaka.
— Arme furste!
Dessa ur djupet af hennes inre gångna, få och enkla ord, uttalade på ett så mildt sätt, liksom af hennes hjerta, upprörde hertigen ännu mera.
— Ni beklagar mig? yttrade han. Ah, min gud, ni måste, ja, ja! ni måste också älska mig. Ni kan ej vilja se mig dö för edra fötter, låt mig hoppas, se ej bort ifrån mig.
Fröken Rudensköld stirrade härunder förskräckt på honom. Hänförd af ljufva drömmar, hade hon glömt, icke allenast hertigen, utan till och med Armfelt. Hon hade önskat sig vara en vingad blomma, och att få sväfva omkring i rymden och bada sig i den blå etern, och hon hade hängifvit sig så uteslutande åt denna önskan, att hennes själ för ett ögonblick var hvad hon önskat, en blomma, som verkligen svärmade omkring. Hertigens kärlek återkallade henne till sig sjelf.
— Kärlek? återtog hon. Det är sant, fortsatte hon derefter, och ett hastigt leende flög öfver hennes läppar. Ni älskar mig. Jag glömde, i sanning, att jag kunde vara älskad af någon, under det jag drömde om att älska hela verlden. 5å ljuft det är att älska, så förfärligt är det att älskas af …
— Af …
— Af den, som man ej sjelf älskar.
Hertigen led en martyrs qval. Hvarje bloddroppe försvann från hans ansigte.
— I det pensionsbref, jag gifvit er, har jag, huru ringa summan än är, dock i någon mån visat hvad jag vill göra för er.
Hans blick förklarade betydelsen af hans ord.
— Denna pension skulle således, jag förstår er, min gud, huru kunde jag väl också någonsin missförstå er, denna pension, säger ni?
— Jag fördubblar den, jag mångdubblar den.
Med ett obeskrifligt uttryck af fasa ryckte hon, liksom klämd af ett skrufstäd, sin hand ur hertigens.
— Jag skall köpa er en landtegendom i grannskapet af hufvudstaden. Ni skall icke sakna någonting.
— Allsmägtige gud!
Hertigen förstod mindre henne, än sin egen böjelse.
— Jag skall anlägga bersåer, der de sällsyntaste växter skola dofta, och foglar sjunga omkring er.
— Upphör, ers höghet, upphör!
— Jag skall förvandla platsen till ett paradis.
— Och mig …
Hertigen hörde endast sina egna tankar.
— Då solen går ned, och aftonen utbreder sina svala skuggor
