anlade ett värdshus, som efter honom kallades »Claes på hörnet», och ännu i dag bibehåller detta namn[1].
Värdshuset var under den tid, vi här beskrifva, särdeles på modet. Icke allenast la haute volée hade här ofta sina festliga tillställningar, utan äfven medelklassen begagnade stället vid högtidligare tillfällen. Det var nämligen då, hvad Blåporten sedermera blef, kanske till och med nästan mer än det.
Äfven Forster hade hyrt detta ställe för firandet af sitt bröllop, till hvilket han inbjudit så väl flere af stadens embetsmän, som äfven kunder och vänner.
Forster ville på ett ståtligt sätt fira sin lyckas skönaste stund. Det var redan mörkt. Kristallkronorna brunno i de vackra rummen och bjellror klingade på de snöbetäckta gatorna. Gästerna började anlända.
Orolig vandrade Forster fram och tillbaka i ett litet rum, enkom för hans räkning, medan han väntade på bruden. I tankarne öfverläste han brudvigseln, under det han mer än en gång kände efter i västfickan, om han ej tappat vigselringen.
— Hvad är klockan? frågade han en af de utsedda marskalkarne.
— Något öfver nio, svarade denne.
— Hvad tiden går långsamt. Jag kan ej säga, huru mycket jag plågas. Det är ej roligt, märker jag, att gifta sig.
— Före brölloppet, ja, skämtade marskalken.
— Allt är väl i ordning? Fattas något, så säg blott till. Jag önskar att gästerna skola bli nöjda på min hedersdag. Tänker aldrig fira om den mera. Ah, hvad Marie dröjer! Jag undrar, huru brudklädningen skall kläda henne. Du har ju sett henne i dag, du — var hon blek — rädd — hur såg hon ut — tror du att hon skall taga sig bra ut i krans och krona?
Marskalkens mångahanda göromål tillät honom ej att besvara frågorna, utan aflägsnade han sig skrattande.
— Bruden är nu här, tillkännagaf marskalken, då han slutligen återkom. Kom, min bror, kom!
— Hon är här, säger du, vänta litet.
Och den hederlige Forster gick ännu ett hvarf kring rummet, halfhögt mumlande brudvigseln, för att vara säker på att ej komma af sig i brudstolen.
— Det är förskräckligt så varmt, menade han.
— Intet prat nu, kom! Herrarne vänta derute, för att följa dig till bröllopssalen.
— »Jag tager dig» — mumlade åter Forster på brudvigseln.
— Kom!
— »Nu till min äkta hustru,» fortsatte Forster, under det han vandrade upp och ned.
— »Att älska dig i nöd och lust …»
- ↑ n. b. när detta skrefs.
