350
— Så der, ja! Nu är du sadelfast i texten. Dröj för all del ej längre. Man blir otålig. Marie väntar dig. Kom!
— Och till ett vårdtecken gifver jag dig denna ring», fortsatte Forster.
— Jag öppnar dörren nu.
Forster kastade en blick i spegeln och lade kråset i ordning.
— Så, i guds namn!
Åtföljd af de bjudna gästerna, hvilka bildade ordentliga led bakom honom, anlände han framför dörren till den sal, der vigseln skulle förrättas.
Här måste han stanna ett ögonblick.
Då dörren öppnades, och han inträdde, såg han huru den midt emot honom belägna äfven öppnades, och att Marie inkom genom den.
Af häftig glädje klappade hans hjerta vid hennes åsyn.
Det var icke mer en bindmössa, sirad med guldpaljetter, som nu hvilade öfver de svarta lockarne, utan krona och krans; en prydnad, som ännu mer förhöjde den smärta flickans vackra gestalt.
En svart sidenklädning omslöt hennes former, smyckad med en enkel, vid denna årstid sällsynt blomsterbukett. Den hvita florslöjan nedföll på hennes axlar, som ett lätt och luftigt snöfall.
Redan stodo de framför kullerstolen, och vigselakten hade börjat. I denna stund, då de knäböjde på pallarne, och den blå, med guldfransar kantade pellen utspändes öfver deras hufvuden, inträdde Alm.
Alm hade varit för mycket sysselsatt, dels med sin klädsel, dels också med ombestyrandet af det uppdrag Reuterholm gifvit honom, för att kunna komma i rätt tid.
Hans ansigte förvreds af grämelse, när han fann att han ej mer kunde uppträda före vigseln.
— Ju längre på qvällen, desto vackrare folk, pratade han emellertid för sig sjelf. Kommer aldrig för sent, då man väntar på något godt. Den som spar, den har.
I all sin märkvärdiga elegans tog han sig med sin magra figur temligen löjlig ut. Klädd i kortbyxor med breda knäspännen af stål, visade sig hans smala ben, utstyrda i silkesstrumpor, i all sin originella smalhet. Den svarta fracken var gammal, urväxt och luggsliten, men medelst bläck på de urblekta ställena hade han på ett klokt sätt förstått att någorlunda upphjelpa dess färg, så att den åtminstone vid ljussken skäligen försvarade sin plats. Ett stort krås och en hvit, med broderier rikt försedd väst, som han köpt i ett klädstånd, fulländade hans drägt.
Men sitt ansigte hade han ej kunnat hjelpa upp, och det var icke blott något af en spindel i hans magra ben, hela hans väsende kunde sägas vara beslägtadt med detta de små insekternas märkvärdiga, tyst lurande rofdjur, och förnämligast visade sig denna hans karaktär i de under pannan nästan begrafda, ständigt spejande, aldrig rigtigt hvilande, små ögonen, ej mindre än i det till formen så tunna och bleka ansigtet. Mer än någonsin framstälde sig också i denna stund hans verkliga natur.
