Hoppa till innehållet

Sida:Drabanten del 2 1888.djvu/442

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

438

— Lemna mig nu, yttrade han. Jag förmår ej vara mångordig, men jag känner ert förstånd och ert omdöme. Corenzio skall underrätta er om allt, som ännu kan vara osagdt. Ni kan tro på honom som på mig. Farväl, farväl!

Och stödd med ena armen emot Cazal och den andra på en käpp, vände han sig ifrån dem och begaf sig till ett inre rum.

— Är vagnen framme?

— Ja, nådig herre.

— Kläd mig.

Cazal fullgjorde befallningen, och ehuru Vincents lidande tycktes göra hvarje rörelse ganska svår och plågsam, märkte man dock icke någon förändring i hans utseende. Kall och hård i faran, var han äfven kall och hård i smärtan.

Då Vincent reste sig upp, stod han klädd i en praktfull uniform, försedd med rika guldbroderier, bräm och pelsverk. Det yppiga i drägten antydde någonting furstligt, och man såg ganska tydligt, att den ingaf honom en känsla af aristokratisk stolthet och sjelfkänsla. Vincent syntes också resligare och längre, hans hållning var mera militärisk och hans växt, kanske smärtare än förut, framstod nu i en vacker och fördelaktig dager! Hans bröst var prydt med tvenne polska ordnar, Stanislai- och Hvita Örns-orden, båda två omgifna af svart sorgflor.

Men oaktadt ingenting saknades i klädseln för att gifva honom ett friskt och kraftigt utseende, och ehuru till och med hans blick brann lugn och stolt, låg dock i hans hela utseende någonting sjukligt och redan förtärdt: en stor sorg, som syntes ha undergräft hans helsa och nu erinrade honom om förgängelsen.

Cazal hade på långa tider ej rigtigt förstått sin herre och husbonde, men han hade tegat och endast sökt att med sina blickar utforska hans inre.

Framför allt hade Vincent förefallit honom oförklarlig de senare dagarne, under hvilka flere obekanta personer haft tillträde, men med hvilka Vincent knappast likväl vårdat sig att tala ett ord, utan till hvilka han blott med slösande hand utdelat penningar. Ingenting öfverraskade likväl Cazal så mycket, som då Vincent befalde honom att upptaga hans galauniform, en uniform, som han på många år ej begagnat, och derjemte befalde att hans polska åkdon skulle hemtas ifrån hans förra bostad och göras i ordning.

Cazal hade för mycken vana att läsa i sin herres ansigte, för att icke se, att han nu ville förblifva med sina tankar tyst sluten inom sig sjelf. Det föll också icke Cazal in att fråga honom om något.

Vandrande fram och åter, syntes Vincent betänksamt öfverlägga någonting, som tog hela hans själs uppmärksamhet i anspråk, men under det han så öfverlade, hårdnade hans utseende allt mer och mer.

Det var så kallt och blekt hans ansigte, att om man ej sett honom förut, skulle man ha tagit det för grafvens köld och dödens blekhet.

Vincent kastade en blick i spegeln och tycktes sjelf allvarligt be-