trakta sitt likbleka utseende; men det förändrade honom icke, han förblef lika kall.
Då han återkom i yttre rummet, stannade han framför det porrätt, som han visat Adlerstjerna. Han förblef länge qvarstående der, utan att något ord kom öfver hans mun. I stället lade han sina armar i kors öfver bröstet och rätade ut sig, liksom han derigenom velat uttrycka en stolt känsla.
Hastigt vände han sig om, och af rörelsens snabbhet skulle man kunna tro, att han med våld ville skilja sig ifrån porträttet eller, kanske rättare, ifrån de tankar, som det framkallade.
Hans panna rynkades härunder, och man trodde sig se en stor smärta jaga i ett snabbt moln öfver hans ansigte. När man blir äldre och har lidit ut, har ögat icke alltid en tår, men väl pannan ett moln.
Sorgen kommer hos äldre, af lifvets stormar mer utkylda personer icke från hjertat, utan från förståndet, från reflektionen.
Känslan bär de unges sorg till tårarnes milda dop; eftertänksamheten har lemnat barndomens dalar bakom sig, och dess sorg stannar icke vid ett utrop. Inför hjertat är den filosofi, inför verlden är den handling.
Minnena stiga upp ur sin graf och famna de äldres tankar. Famntaget må vara bittert eller ej; men det framkallar ej några suckar, endast besinning.
— Jag tyckte, att du sade, yttrade Vincent derunder, att vagnen är förspänd?
— Ja, nådig herre, vagnen är förspänd.
— Tag hit min domino!
Cazal hjelpte honom att få dominon på sig. Det var samma mörka munkkåpa, hvari vi sett honom en gång förut. Vincent drog kapuschongen öfver hufvudet.
— Så der, räck mig din arm.
Då Cazal fört Vincent utför trappan och hjelpt honom upp i det låga och beqväma åkdonet, befalde Vincent kusken att köra.
— Hvart? frågade denne.
— Till — Palazzo Reale.
— Nådig herre, bad Cazal, får icke er gamle tjenare följa er? Ni är sjuk och svag — låt mig följa er.
— Nej.
Cazal utsträckte bedjande sina händer, och hans ögon fuktades af en tår. Den gamle trotjenarens tillgifna åtbörd undföll ej Vincent.
— Vänta, tillsade han kusken.
Kusken höll inne hästarne, hvilka stampade af otålighet.
— Farväl, Cazal, yttrade Vincent dervid, och utsträckte sin hand emot den åldrige. Skulle jag ej komma hem i afton …
Han stannade här, liksom öfverraskad af sin egen tanke. Cazal stirrade förvånad på honom.
