460
Och som han nu stod der, hade han ett ganska omisskänneligt tycke med Vincent, nämligen, sådan som han var, klädd i sin mörka munkkåpa med kapuschongen öfver hufvudet.
Lazaronerna stirrade på honom, utan att likväl någon förändring förmärktes hos dem.
— Luta ned ditt öra, kamrat! yttrade pilgrimen.
Och då lazaronen efterkom hans begäran, hviskade han ett ord i örat, som sedan gick man från man.
— Lösen är rigtig.
— Det är han.
— Det är han.
— Hvad skola vi göra?
— Draga er tillbaka, svarade pilgrimen.
— Hvart?
— Till barrieren.
— Blir då ingenting af i natt?
— Det är för tidigt än.
— Ni talade vid riddaren.
— Ja.
— Det var han?
— Ja.
— Det hade varit lätt att nu …
Den talande gjorde en hotande åtbörd.
— Stöta ned honom?
— Ja!
— Jag vill hellre hafva honom lefvande än död.
— Godt!
— Nu till barrieren!
— Om en jagtsignal ljuder, så hasten hit.
— Skall ske.
Lazaronerna aflägsnade sig, och pilgrimen påsatte sitt skägg samt återtog stafven. Hans följeslagerska framkom derpå också genast från sitt bakhåll.
— Det har lyckats mig, talade pilgrimen; nu hafva vi ej någonting mera att frukta. De trodde mig — lösen var rigtig — jag har alltså ej blifvit narrad. Ni var rädd, ni — ah, min gud — Jag var mer än rädd, fastän jag ej vågade visa det — men — men …
— Hvad är det för signal, ni talar om? Allting förskräcker mig här; jag önskar att jag vore långt härifrån.
— Ni är ett barn.
— Ni måste emellertid säga mig en sak. Hvem var den der riddaren?
— Hvarför frågar ni det?
— Jag trodde mig igenkänna gången.
— Ni misstager er.
