506
Vincent led deremot. Långt ifrån att ångra hvad han nu gjort, tyckte han blott att det ännu var så ofullständigt, så ringa.
Han förstod ej att denna obelåtenhet med sig sjelf var första steget på ångerns väg.
Wanja hade dragit sig tillbaka i det lilla kapellet, som det tycktes, för att aflägsna sig.
— Farväl! vinkade hon äfven till dem.
Men Döring hastade i denna stund efter henne och fattade hennes hand.
— Hvem ni än må vara, ropade han, måste jag se er. Ni har gifvit mig så mycket. Vid himmelen, jag eger rätt att få behålla er bild i mitt minne.
Wanja drog icke sin hand från honom, men hon dröjde ett ögonblick innan hon svarade.
Äfven Louise och Vincent nalkades. Vincent var helt och hållet öra och öga.
— Jag släpper er icke, förrän ni lyftat doket. Jag anar, o, min gud, jag vågar icke säga, hvad jag anar.
Wanja besinnade sig icke längre, utan kastade doket tillbaka. Hennes utseende hade förändrat sig mycket. Passionerna tärde henne ej mera. Religionen hade återfört lugnet i hennes själ och hjerta, och lugnet der i sin ordning återgifvit lugn åt uttrycket i hennes ansigte. Passionen och lidandet hade sköflat hennes ungdom, men bönen och andakten gåfvo henne ett visst, nästan förklaradt utseende, som skänkte henne tillbaka ett återsken af hennes ungdom. Den isande, frånstötande kölden i hennes ansigte hade försvunnit, och det var åter lefvande och varmt. De blommor, som döden med jordiska vapen förhärjat, hade himmelen liksom ånyo väckt till lif. Hon var åter skön som i sin ungdom, men på ett annat sätt. Denna skönhet var ej den prunkande rosens, utan den strålande liljans.
Döring igenkände i henne medaljongens bild.
— Ni är, utropade han och böjde ett knä för henne, ni är min — min …
Han ville säga, ni är min mor, men Wanja afbröt hans ord och höjde välsignande sina händer öfver honom och Louise; i nästa ögonblick drogs förhänget tillsammans framför ingången till kapellet emellan Wanja och dem, och då de åter lyfte upp sina mot golfvet sänkta hufvuden, var hon försvunnen.
Vincent hade sett henne. Mägtigt var ännu det intryck, som hon gjorde på honom, och då Louise och Döring reste sig upp, störtade han ut ifrån dem, ut ifrån templet.
Wanja hade ej förr dragit sig tillbaka, än hon sjönk ned på knä i bedjande och upprörd andakt; men denna gång höjde hon ej sina böner framför Kristusbarnet, utan framför den på motsatta väggen sittande, af Michel Angelos hand målade Kristi pinohistoria, hans hudflängning.
