i sitt förtroende till Adlerstjerna. Öfverläggande gick han några hvarf kring rummet.
— Saken är af den allra största vigt, tilltalade han derefter Adlerstjerna, men innan jag vidare yttrar mig, vill jag först ha kännedom om den egentliga orsaken, hvarför ni så ifrigt och ihärdigt fullföljer er önskan att ansluta er till prinsessan under hennes resa?
— Den egentliga orsaken? — upprepade Adlerstjerna. Den är af så helt och hållet enskild natur, att — jag vet ej …
— Ni måste säga mig den.
— Nåväl, herr baron, jag älskar fröken Louise Posse. Hon är mitt mål.
Reuterholm betraktade honom med en tillfredsstäld och glad blick.
— Ingenting annat? Godt, grefve! yttrade han äfven. Inga förbindelser äro starkare och säkrare än de, som kärleken knyter. Men, tillade han efter en kort stund, fröken Posse och drabanten Döring älska ju hvarandra.
— Det hette verkligen så en tid; men Döring försvann helt plötsligt, efter att hans oäkta börd blef upptäckt.
— Ah! jag erinrar mig det; hvart tog han vägen?
— Man har sedan dess aldrig hört af honom. Han försvann, såsom om han aldrig funnits till. Hvad säger herr baron nu om min anhållan?
I stället för att svara begaf sig Reuterholm till en i rummet befintlig klocksträng. Vid första ljudet derifrån inträdde en af hans kanslitjenstemän.
— Har den utländska posten ännu anländt? sporde han.
— Den anlände just nu.
— Sortera brefven genast och lemna mig mina.
Dagens post medförde till honom blott ett enda utrikes bref. Med lifligt intresse igenkände han utanskriften och bröt det med synbar tillfredsställelse.
— Var god och dröj ett ögonblick, yttrade han till Adlerstjerna. Jag skall strax besvara er nyss framstälda fråga.
Under det han läste brefvet, vexlade oupphörligt uttrycken i hans ansigte. Ansigtsspelet skulle ha förtjenat att studeras af en frenolog.
— Således, yttrade han med af vrede blixtrande ögon, har man ännu ej kommit längre.
Läsningen af brefvet fortsattes emellertid. Ju längre han kom deri, desto mera tycktes det väcka intresset. På en gång sprang han också med en spänd fjäders hastighet upp ifrån den karmstol, hvari han tagit plats.
— Ja, ja! utropade han. Här måste hastiga och kraftiga mått och steg vidtagas, om målet skall uppnås. Man har ännu icke lyckats att upptäcka, genom hvilkas händer korrespondensen går fram och tillbaka mellan Armfelt derute och hans liktänkande här hemma. Man handlar allt för försigtigt och långsamt. Förr än vi funnit uppslags-
