82
ändan till denna kedja, är ej värdt att röra ens ett lillfimger. Visserligen har jag bref, som kompromettera Armfelt, men det är ej nog. När jag vittjar notvarpet, måste jag på en gång hafva hela partiet deri. Verket fordrar sin man. Ni är klippt och skuren dertill. Då ni tillhör prinsessans uppvaktning, skall ingen misstanke kunna falla på er. Gör er färdig att afresa härifrån om, hvad skall jag säga, om två dagar. Jag väntar er resklädd i öfvermorgon kl. 10 på förmiddagen. Farväl till dess!
Adlerstjerna lemnade Reuterholm mer tillfredsstäld än någonsin förr.
Öfverläggande med sig sjelf, nedsjönk Reuterholm, så snart han befann sig ensam, åter i sin stol.
Blicken sjönk dervid ånyo ned i brefvet.
— Man framkastar här att en man, vid namn Forster, möjligtvis skulle … Forster? Hvem är Forster? Källarmästare? Källarmästaren Forster! Ah, jag påminner mig honom.
Omedelbart utsträckte han derefter handen till klocksträngen och samme person, som nyss lemnat brefvet, inträdde åter.
— Säg till Alm, att jag vill tala vid honom.
Alm inträdde.
Han, vår gamle bekante, som man måhända kan kalla olyckans gunstling eller lyckans styfbarn, såg mager och blek, nästan förtärd ut. Oaktadt han i alla sina dagar sökt lyckan med samma utsvultna och hungriga ihärdighet, som om det gält ett mål mat, och några gånger till och med trott sig redan hålla i dess rockskört, hade han ännu ej kommit ur stället.
Efter många uppvaktningar hos Reuterholm, hade han visserligen sedan en tid blifvit antagen till renskrifvare hos honom, men detta var en ganska mager befattning, allra helst för en man, hvars tankar så solade sig i lyckans hägrande solsken som hans.
Klädd i en svart, särdeles väl borstad, men mer än luggsliten frack, återse vi honom nu. Den hvita halsduken var väl icke ren för dagen, men skulle ändock föreställa det. Alm var gentil på sitt sätt.
Då han stannade vid dörren, kastade han en hastig blick på Reuterholm, som gick fram och åter i rummet. Alm trodde sig ega menniskokännedom och ville orientera sig.
— Ni är en förståndig, ung man, började Reuterholm slutligen. Ehuru jag ej har tid att tänka på allt, vill jag minnas att ni gjort mig åtskilliga småtjenster.
Alm bugade sig blott, men hvad han hörde gladde honom. Om lyckan skulle ha ett företal, tänkte han för sig sjelf, så bör det väl låta ungefärligen på det der sättet.
— Ni känner ju åtskilligt sämre folk i staden?
Ingen fråga kunde stöta Alm. Han hade blifvit sparkad så många gånger hit och dit af den snabbrörliga lyckans fot, att han var känslolös för allt sådant.
— Ja, herr baron, jag känner åtskilligt sämre folk.
