— Känner ni någon, som lär heta Forster, tror jag?
— Källarmästaren?
— Rigtigt, han skall vara källarmästare på operakällaren?
— Ja bevars, herr baron, hvad jag känner honom. Vi äro intima vinner, mycket goda vänner. Jag är till och med sen gammalt ännu skyldig honom ett litet ficklån.
— Ni är en vän med honom, desto bättre. Träffas ni ofta?
— Allt sedan det der ficklånet, herr baron, har händelsen just icke ofta fört mig i hans väg, men dessförinnan voro vi nästan ständigt tillsammans. Forster har gjort lycka, han, herr baron, och jag — jag nästan skäms, jag …
— Ni skulle kanska ha lust att förnya den gamla vänskapen, icke sant?
— Om herr baron befaller det, men det der ficklånet, herr baron, gör mig liksom en liten smula förlägen.
— Förslår en af börsarne på bordet der?
Alm spratt till vid denna fråga. Ögonen lyste af begär, och fingrarne rörde sig nästan som långa maskar vid sidan af frackskörten.
— Tag den och följ mig, så skall ni få veta, hvad ni har att göra.
En timme senare såg man Alm komma ifrån bollhusgränden, styra
vägen snedt öfver södra slottsbacken och. stora borggården och derefter
kröka af utför lejonbacken samt passera Norrbro.
Han var väl ännu den magre Alm, men han var ej längre den förtärde. Lyckan hade väl icke öppnat porten till sitt tempel för honom, men den hade öppnat en penningbörs för honom; och om han också icke fick böja sitt knä vid hennes altare, så glimmade icke dess mindre hennes ögon emot honom i blanka silfverspecier.
Då han framkom till operakällaren, stannade han en stund och såg sig omkring, liksom ville han uppmana de förbigående att rigtigt gifva akt uppå, att han nu ämnade sig in på hufvudstadens bästa källare.
— Min vän Forster, mumlade han för sig sjelf, skall icke bli litet flat, då han får se, att jag nära nog efter mer än ett och ett halft år Innu kommer ihåg hans sista ficklån, för tusan, och när jag betalar det sedan, tycker jag mig se så stora ögon han skall göra.
Med denna stolta tanke inträdde han.
— Kypare! hvar är min vän Forster? sporde han.
— I källaren och tappar vin, herre.
— Och tappar vin? För tusan, det är dock ett göra, det. Han tappar således verkligen vin?
— Verkligen? Ja, min herre; han tappar vin.
— Och andra stackare, som endast få smutta af det, suckade Alm.
Han var nära att tappa koncepterna vid tanken på att Forster tappade vin.
