84
— Kan man få träffa den hedersmannen? återtog Alm. Jag har så mycket att säga honom.
— Kypare, kypare! ropades i detsamma från flere håll, kypare!
— Herrn hör, huru upptagna vi äro, och jag tror knappast att husbonden har tid; men skulle icke herrn — och kyparen mönstrade härunder Alm med en klok blick — ha tillfälle att stiga ned i källaren.
— Ett förträffligt infall; det har jag ingenting emot.
Då Alm nedkom i källaren, befann han sig i ett stort och rymligt hvalf, upplyst af en nedhängande lykta.
Luften var frisk och sund, marken var torr, men det var med svårighet han i halfdunklet förmådde upptäcka föremålen omkring sig.
Han såg väl det ena sprundade fastaget på det andra och det ena buteljlagret bredvid det andra, men visste icke rätt, hvart han skulle vända sig i denna katakomb.
Då märkte han, huru en klar ljusstråle bröt sig fram från en halföppen dörr längst in, och med händerna försigtigt trefvande framför sig, begaf han sig ditåt.
När han öppnade dörren, mötte honom en syn, så vacker, att det rigtigt vattnades honom i munnen.
Vid en starkt och klart lysande lampa satt Forster framför honom. Hans ansigte var så välmående och vänligt, uttryckte så mycken trefnad, lugn och tillfredsställelse, som om intet af all härlighet kunde återstå honom att önska. Det var en af naturens goddagspiltar, hvilande på egna solida grunder samt nöjd med sin verksamhet och sin lott, som här visade sig, och visade sig icke blott belyst af ett vackert lampsken, utan snart sagdt förklarad af ett ännu högre sken, ett sken, så strålande och underbart, att Alm aldrig förestält sig något dylikt. Forster hade nämligen nyss dragit tappen ur ett af de öfverst liggande vinfaten, och den rubinröda vinstrålen störtade derur och i ett fastage nedanför. Mot lampskenet lyste kaskaden, som om den varit af eld, men af en eld, skiftande i tusen klara och glimmande färger. Forster tycktes njuta af synen, men kanske ännu mera af den drufdoftande, aromatiska utdunstningen. Alm inandades ett helt blomsterrikes vällukt. Utan att en enda droppe berörde hans tunga, rusades hans sinne af ett ljuft behag. Han njöt här icke af vinrankans kött och blod, utan af dess själ och andedrägt; det var icke rubinen, som smälte på hans läppar, det var dess glans, som omgaf hans sinne både med tjusning och berusning.
— Du lyckans gunstling! utropade Alm, ej mera mägtig att hejda sina känslors svall.
Forster såg upp. Då han igenkände Alm, utsträckte han vänligt sina armar emot honom, utan att likväl yttra ett ord. Han tycktes vara både vakande och drömmande: vinet doftade omkring honom.
— Gratulerar, pratulerar! här sitter du vid ett Niagara af guld, du välmågans guldgosse. För tusan — hvad lönar det mödan att göra sig samvetsförebråelser för några riksdalers skuld till dig — skall
