90
— Jag stannar icke, fortsatte han, emedan jag nu inser, att jag i min önskan att få veta den säkraste post-kommunikationen med baron Armfelt möjligtvis påkallat ett allt för stort prof af vänskap.
— Långt derifrån. Drick en bägare med mig!
— Gerna; men låt mig aflägsna mig. Din vänskap för mig kommer dig kanske att glömma någon af dina pligter, och det skulle smärta mig högt.
— Intet prat mera nu. Gud i himmelen vet, att jag ej vill förråda någon. Men att göra en vän en tjenst, är icke förräderi. Sätt dig ned igen, Alm, och lugna dig. Du är upprörd. Gå huru det vill, jag skall icke bli den, som beröfvar någon hoppet. Skål för dem vi älska, Alm. Det är ljuft att dricka en skål för sitt hjertas vän.
Bägarne tömdes, och Alm och Forster slöto sig närmare intill hvarandra.
— Låt oss nu vara fullkomligt upprigtiga emot hvarandra. Till en början får jag också säga dig, att jag väl kan uppgifva en säker postväg till baron Armfelt, men brefven måste i alla fall ändå gå genom mig, emedan du ej känner de personer, till hvilka de här böra öfverlemnas.
— Alltid således du i första hand.
— Som jag säger; någon annan gifves ej. Lemna mig derför brefvet, och jag svär vid himmelens barmhertighet, att jag skall framskaffa det.
Alm svarade intet, men antog en misstänksam min och hotade honom med sitt finger.
— Du tror mig ej, anmärkte Forster.
— Jag hvarken tror eller tviflar, men jag tiger och tänker.
— Låt mig höra dina tankar lika upprigtigt, som jag sagt mina. Det måtte väl finnas något medel att komma på ren fot med hvarandra.
— Hör då mitt vilkor. Du måste uppgifva för mig de personers namn, genom hvilka mitt bref skall gå. Så länge jag ej känner dem, kan jag ej ha förtroende till dem; först då jag vet, hvilka de äro, blir jag satt i tillfälle att bedöma dem, och huruvida jag vågar öfverlemna hvad jag har att meddela i deras händer.
Alm fann, att Forster ännu alltjemt var på sin vakt. Han måste således tillgripa ett nytt medel, för att kunna leda honom dit han ville.
— Jag vill säga dig i förtroende en sak, fortfor Alm.
— I förtroende — godt — tala.
— Jag fruktar nämligen att min underrättelse är af den egenskap, att den kan kompromettera dem, genom hvilkas händer brefvet skall gå; och du inser väl att, om det brytes af dem, så är jag förlorad.
Forster kunde ej dölja sin förundran. Alm hade med ett enda ord stängt alla vidare undanflygter.
— Ser du, sade Alm, som märkte hans bryderi, att du borde ha låtit mig gå nyss. Men ehuru det varit orätt af dig att underhålla
