118
Rosenhane till och med flere gånger vända om, ty han fruktade något utbrott af drottningens vrede. De la Gardie trugade honom dock att följa med. Som de inträdde, anade drottningen ärendet samt spände sina stora ögon emot dem och frågade, »hvad de ville?» Men emedan flere personer funnos i rummet, svarade De la Gardie, att ombuden för sitt uppdrag önskade serskildt samtal. Detta beviljades, och drottningen trädde, åtföljd af Herman Fleming, in uti ett annat gemak, dit äfven de fyra rådsherrarna infördes. De la Gardie framställde nu rådets önskan och bön, att drottningen måtte qvarblifva vid styrelsen, samt öfverlemnade Axel Oxenstiernas skrift. Kristina blef vid läsningen deraf rörd ända till tårar, och tycktes börja vackla i sitt beslut. Men likasom af fruktan, att hon skulle låta öfvertala sig, tog Herman Fleming till orda och började att berömma hennes föresats och att till dess rättfärdigande framdraga flere skäl. Bland annat yttrade han, att, i fall tronafsägelsen uppskötes, torde under tiden omständigheterna så inveckla sig, att drottningen några år härefter icke ens kunde densamma verkställa, om hon ock aldrig så gerna ville. Detta stack Kristinas stolthet och gaf en helt annan vändning åt hennes tankar. Hvad? utbrast hon, tror ni någonting vara i stånd att binda min vilja? Jag skall bevisa er, att den icke blott är, utan ock framdeles alltid skall förblifva fri. Derpå gaf hon rådsherrarna förhoppning om bifall, och De la Gardie sade, att denna tillfällighet varit första och egentliga orsaken till uppskofvet med hennes tronafsägelse[1].
I följe af alla dessa omständigheter beslöt man göra ännu ett försök.
I början af November månad gingo rådsherrarne och ständernas utskott tillsammans upp till drottningen. Axel Oxenstierna förde ordet. I hela konungarikets namn
- ↑ Rådsprot. den 21 Juli 1668. M. G. De la Gardies berättelse.
