tackade han för hennes utmärkta vård om fäderneslandets storhet och lugn. Detta vore nu i mer blomstrande ställning än något annat land i Europa. Prinsen ville ej, så länge hon lefde, mottaga regeringen. Vid afsägelsen skulle derföre allt det goda, hon uträttat, snart råka i förfall, hvilken syn skulle förbittra och oroa det lugn, hon sökte. Alla nu närvarande voro om dessa sanningar så förvissade, att de härmedelst öppet förklarade, att, om hon nedlade regeringen, skulle också hvar och en bland dem nedlägga sina tjenster. De ville ej inför efterverlden bära den skamen att hafva bifallit en sak, så förderflig för fäderneslandet. Allernådigsta drottning! sade han slutligen, vändande sig närmare till Kristina. Är eders majestät missnöjd med oss? Kanske vi stundom icke iakttagit tillbörlig vördnad och hörsamhet? Värdes säga oss det rent ut! Vi skola underkasta den brottsliga, vi skola underkasta oss sjelfva, hvad eders majestät beslutar. Vi skola för framtiden söka vara eders majestät bättre till nöjes, likasom vi äro färdiga att för eders majestäts storhet, anseende och rättigheter offra både egodelar och lif. Vi veta, att kronan har stora skulder; men vi erbjuda oss, att på vår bekostnad gälda dem alla och dessutom samla medel så rika, att deraf kan hållas ett hof, mer lysande än någon konung i norden det haft. Den nära sjuttioåriga mannen talade med växande ifver och rörelse, så att tårarna slutligen kommo församlingen i ögonen. Drottningen, bevekt genom dessa kanske oförmodade bevis på undersåtarnes tillgifvenhet, gaf ändteligen sitt bifall att qvarstanna; dock med det uttryckliga förbehåll, att ingen skulle yrka på hennes förmälning, ett villkor, hvilket de närvarande genast antogo.
I följe af ofvanstående beslut började man öfverräkna statsskulden och uppgöra förslag till dess afbetalande; men af förutnämnde orsaker blef allt derå användt arbete äfven denna gång ändamålslöst.
Drottningen sjelf, ehuru för ögonblicket besegrad, yttrade likväl, att hon måhända framdeles torde
