120
någon gång sätta sin föresats i verkställighet. För närmaste vännerna förklarade hon kort derefter, att beslutet om afsägelsen var och förblef orubbadt.
Att gamla Oxenstierna af kärlek och vördnad för Gustaf Adolf icke vill se kronan lyftas från dotterns hufvud; att han och större delen af adeln fruktade Kristinas afsägelse, såsom ett förebud till reduktionen; att många enskilda voro vid henne fästade antingen genom tacksamhet för åtnjutna, eller genom hopp om väntade välgerningar; detta allt synes naturligt. Men att prinsen, att ofrälseståndens utskott, att så många andra, hvilka verkligen önskade hennes aflägsnande, likväl ifrigt satte sig deremot; sådant kan endast förklaras derigenom, dels att de fruktade ett anfall af ombytlighet och ny regeringslystnad; dels att, om de visade benägenhet för hennes afsägelse, torde hon just på trots stanna qvar; hvaremot en fortsatt regering skulle göra både henne och undersåtarne än mera ledsna vid hvarandra, och således lätta skilsmessan och förminska vådan, i fall Kristina en gång ånyo kastade begärliga blickar på Sverges konungatron.
Den stora hopen så väl i hufvudstaden som landsorterna brydde icke sin hjerna med så klyftiga beräkningar. Den tänkte helt enkelt, att, emedan Kristina var för riket skadlig, borde hon så fort som möjligt ifrån dess styrelse aflägsnas. Underrättelsen om, att hon blifvit öfvertalad stanna qvar, väckte derföre mycken ovilja och synes hafva påskyndat den så kallade messeniska sammansvärjningen. Men innan vi företaga oss berättelsen om sistnämnde ryktbara händelse, är nödigt att vika något tillbaka och förtälja den märkvärdiga messeniska slägtens föregående öden.
