Och genom den jesuitiske orden
Sverge till spott är spunnen vorden.
o. s. v.
Det är svårt att säga, om Messenii omvändelse var sann eller låtsad; om hans smicker mot Karl och hans bitterhet mot jesuiterna var verklig öfvertygelse, eller verkligt lycksökeri på svensk protestantisk botten, eller ock blott förställning för att dölja den hemliga jesuiten. De två sista gissningarne äro troligast. I alla händelser var dock hans uppförande föraktligt; antingen en falskhet och förställning nästan utan exempel; eller ock en mot fordna vänner och välgörare visad otacksamhet, värdig en politisk vindfångare.
Emellertid lyckades det honom att insöfva konungens misstroende och i följe deraf vinna befordran till professor vid Uppsala högskola. Här utmärkte han sig i många hänseenden på ett ganska berömligt sätt. Hans flit var outtröttelig. Inom kort utgaf han i sin vetenskap en mängd skrifter, hvilka då för tiden spridde mycket och nytt ljus. Derjemnte meddelade han undervisning nära åtta timmar hvarje dag; och det med sådan liflighet, att en mängd åhörare strömmade till lärosalen. Uppsala hade förut knappast varit vittne till en sådan verksamhet. Messenius syntes ensam arbeta mer både för vetenskaperna och för ungdomen, än alla de öfriga professorerna tillsammans.
Men snart uppstodo obehagliga tvister. En mängd af högadeln hade satt sina barn under Messenii vård. Han lät dem med försummande af grundligare vetenskaper förnämligast undervisas i lättare ämnen samt i dansa, rida, fäkta, äfven spela komedier. Sedermera ville han, i strid mot stadgad lag, att dylika ynglingar skulle antagas till studenter utan föregången vederbörlig examen; ty, sade han, de, som jag vill inskrifva, äro lika så skickliga, som de förut gillade. Äfven tillät han sina lärjungar mycket sjelfsvåld. Åke Tott, den sedermera så bekanta Gustaf Adolfs snöplog, sprang ostraffad med dragen värja kring gatorna. Han och hans
