126
kamrater sönderslogo fönster, öfverföllo fredliga menniskor, togo bönder och spände dem för kärror; till och med att de en gång med våld befriade några fångar ur slottshäktet. Stundom blefvo de väl af Messenius straffade; men deremot hände ock, att han tog i försvar både sina lärjungar och andra studenter, som för osedligt lefverne blifvit från högskolan förvisade. När konsistorium sände bud efter de oroliga piltarna för att varna eller straffa dem, svarade Messenius, att ynglingarna voro lemnade i hans enskilda vård; konsistorium hade med dem ingenting att göra. Om de skulle anklagas och dömas, borde och kunde sådant ske, endast af rikets råd[1]. Detta Messenii sätt att behandla adelsgossarna stämde alldeles öfverens med jesuiternas samtida uppförande i andra länder, der de genom smicker, egennytta eller hänförelse sökte för sig och sina planer vinna, efter olika omständigheter, än folkpartiet, än hofvet, men oftast adeln.
Också i andra förhållanden gaf Messenius anledning till klagomål. Han yttrade offentligen, att han i lärdom vore alla de andra professorerna öfverlägsen. Han påstod, det han af kejsaren blifvit adlad; och ehuru det ej kunde bevisas, fordrade han dock i stöd af samma adelskap plats öfver icke allenast alla de andra professorerna, utan ock öfver akademiens rektor. Han till och med vägrade att åtlyda hvad erkebiskopen och konsistorium befallt; och när han kallades att i domkapitlet infinna och förklara sig, svarade han: jag gifver både erkebiskopen och hela konsistorium sju tusan d—r.
Då Messenius 1609 kom till Uppsala, fann han der före sig som professor den ryktbare Johannes Rudbeckius. De voro båda unga, Messenius 30, Rudbeckius 28 år, dertill lifliga, verksamma, och hvar och en med sin dryga del af egensinnighet och sjelfförtroende. Mellan tvänne
- ↑ Köpenhamn. Kongl. Bibl. Handlingar. Fol. n:o 1414. Flere bref af Kenicius skrifna till Axel Oxenstierna 1613, innehållande åtskilligt, rörande denna sak.
