tio gånger så mycket, som du gör. Ordvexlingen blef slutligen så häftig, att Messenius till Rudbeckius utropade: du förrädare, du skurk, du erkejute. Rudbeckius svarade: du sjelf är en förrädare, en skurk, en jesuit. Messenius, utom sig af raseri, utmanade på stående fot den andre till envig och sände bud efter sin värja. Rudbeckius ville som prest icke mottaga utmaningen; men hans broder Jakob, hvilken ej af kragen hindrades, erbjöd sig i broderns ställe. Striden blef dock hindrad, och Messenius aflägsnade sig. Men Lucia Grothusen, när hon af budet, som skulle hämta värjan, fick höra tvisten omtalas, skickade genast efter Messenianerna, som voro ute på Kungsängen och lekte. Sjelf skyndade hon till konsistorium, trängde ditin, fann professorerna ännu tillsammans och öfveröste dem med ovett. De svarade lugnt och förmådde henne slutligen lemna rummet. Men emellertid hade Messenianerna återkommit och väpnat sig med värjor och bössor, hvarefter de anställde mycket buller och oro i staden.
Det skamliga uppträdet blef snart och allmänt bekant samt väckte missnöje hos alla förståndigare, serdeles hos regeringen. Om jag, sade Gustaf Adolf, icke genom egen erfarenhet visste, huru nyttiga och nödvändiga vetenskaperna äro, skulle jag genast upplösa hela högskolan. Han sände oförtöfvadt Axel Oxenstierna och Johan Skytte jemnte några biskopar för att anställa undersökning. Messenius blef då af erkebiskopen, af Rudbeckius och af de andra professorerna anklagad för ofvannämnde förseelser, samt dessutom af Oxenstierna beslagen med några under försvaret gjorda falska uppgifter. Han var illa deran, och måste af biskoparna mottaga allvarsamma föreställningar. Angående lärjungarna fällde Oxenstierna på stället den dom: att de, som blifvit studenter, borde efter akademiens lag straffas, och de andra piltarna läggas under skoleferlan. För öfrigt lemnades åt konungen sista afgörandet.
Detta var ej lätt. Båda hufvudmännen för trätan
