ingalunda borde tillåtas. Gustaf Adolf lät derföre 1621 taga barnen från fadern och föra dem till Stockholm, der de skulle erhålla luthersk uppfostran. Detta verkställdes; men Arnold Messenius var redan så invigd i förställningskonsten, att han, ehuru katolik, dock visste dölja dessa tänkesätt och låtsa tillgifvenhet för lutherska läran. Först längre fram och under sin lyckas dagar öfvergick han verkligen till svenska kyrkan. I anledning af några då förefallande jesuitiska och sigismundianska stämplingar, blef den fjortonårige ynglingen förhörd, vid hvilket tillfälle han lärer hafva angifvit åtskilliga för fadern menliga förhållanden.
Emellertid fruktade Arnold Messenius ytterligare förföljelser och rymde derföre år 1623 ur riket. Detta förvärrade saken. Gustaf Adolf misstänkte nya stämplingar och lät hålla en sträng ransakning hos fadern, utan att likväl kunna någonting finna. Underrättelsen härom förorsakade hos Arnold Messenius en liflig ånger deröfver, att han genom sin flykt ökat den förut nog olyckliga faderns börda. För att godtgöra detta fel och visa den gamles och sin egen oskuld, skyndade han med sonlig ömhet tillbaka och öfverlemnade sig frivilligt i svenska regeringens våld. Detta verkade likväl ingen förskoning. Man anställde med honom nya förhör, hvarvid han lärer återigen hafva framkommit med en och annan för fadern ofördelaktig bekännelse. Hans vid detta tillfälle aflaggda vittnesmål bidrogo äfven att öfverbevisa de båda studenterna Campanius och Antelius, hvilka för stämplingar med jesuiterna och med polska Wasarna blefvo i Stockholm vid samma tid afrättade.
Oaktadt dessa Arnolds bekännelser, oaktadt hans frivilliga återvändande till Sverge, oaktadt den sextonårige ynglingen hvarken blifvit anklagad, än mindre öfverbevist om något förräderi, beslöt dock Gustaf Adolf att för längre tid innesluta honom i fängelse. För denna dom finnes intet annat skäl uppgifvet, än att gossen fört upproriskt tal. Egentliga orsaken tyckes hafva varit Gustaf Adolfs ovilja mot fadern, och hela åtgerden
