kanslersämbetet. Messenius skall hafva svarat: jag tror, ni sträfvar efter hela riket[1]. Han skyllde också Oxenstierna och Jakob De la Gardie för allt ondt, som i landet skett och ännu skedde. På riddarhuset var Messenius illa anskrifven, och då han, af Kristina adlad, begärde derstädes inträde, fick han afslag. Kristina blef uppbragt och utfärdade till ridderskapet formlig befallning att mottaga honom. Endast på sådant sätt kunde hans adelskap drifvas igenom. Han hade vunnit denna Kristinas ynnest dels genom sin lärdom, dels genom sitt kunskaperi; men i sista hänseendet sprang han med så mycket sqvaller och hemliga angifvelser, att slutligen också Kristina blef ledsen och missnöjd med honom, likasom han med henne för ofvannämnde till systerns fördel fällda dom. Med Bengt Skytte var han någon tid i godt förstånd; men sedan denne, ovisst på hvad sätt, erhållit några af de hemman, Messenius förut bekommit, byttes den fordna vänskapen till ett hat, så häftigt, att de icke ens helsade på hvarandra. Så hade Messenius kommit till regeringen och till de mägtigaste personerna uti ett förhållande, som stängde vägen till ytterligare framsteg på lyckans bana. Han öfvergick nu på en gång till motsidan, och blef en af dennas häftigaste partigängare. Han, som nyss med Bengt Skytte och dess vänner sqvallrat och smickrat för Kristina; han som nyss förtryckt de bönder, hvilka blifvit honom förlänade; han kastade nu inom ett års tid kappan på andra axeln och klagade högt öfver Kristinas regering, öfver kronogodsens förskingring och öfver adelns tyranni. Han ansågs vara författaren till den namnlösa skrift, som under 1649 års riksdag i böndernas namn utkom; likaså till åtskilliga uppsatser under 1650 års riksdag. Vid denna sednare var han i fråga att blifva
- ↑ Arnold Messenius berättar, att denna ordvexling förefallit mellen hans far Johan och rikskansleren; men den sista beskyllningen skulle då, före 1646, sakna till och med den aflägsnaste rimlighet. Axel Oxenstierna nekar till hela samtalet.
