146
TJUGEFÖRSTA KAPITLET.
OM MESSENISKA SMÄDESKRIFTEN.
Uti föregående kapitel hafva vi omtalat det lefnads- och regeringssätt, drottning Kristina år 1651 förde; likaså det allmänna missnöje, som deraf blef en följd. Detta sednare var häftigt och hotande. Man hörde öfverallt bittra utlåtelser än mot drottningen, än mot högadeln, hvilken ansågs vara hennes förledare. Allmänt kastade man blickarna på Karl Gustaf med önskan, att denne herre måtte snart komma till styrelsen för att skaffa hjelp mot de öfverhandtagande missbruken. Nöd och otålighet ingåfvo våldsamma tankar. Några ville, att prinsen skulle i spetsen för en folkrörelse bemägtiga sig regeringen; man förklarade sig färdig att för sådant ändamål sadla upp och deltaga i försöket. Här och der i landsorterna spordes hotande rörelser.
När drottningen 1651 ville nedlägga regeringen, hoppades de missnöjda, att ofvannämnde deras önskan snart skulle gå i verkställighet. Så mycket bittrare blef harmen, när de funno sig bedragna. Man vredgades i synnerhet mot de rådsherrar, som öfvertalat Kristina att stanna qvar. Det hade skett, mente man, endast på det adeln måtte hinna så mycket mer utsuga kronan och underlägga sig landet; samt möjligtvis i framtiden stänga prinsen från tronen och sålunda sjelf bemägtiga sig riksstyrelsen.
Messenius, fadern, uppbragt mot drottningen, ovän med de styrande och dessutom af ett oroligt och bittert lynne, kastade sig med häftighet in bland de missnöjda. Han sökte umgänge med de förnämsta ledarne för ofrälsestånden, med Terserus, borgmästaren Nils Nilsson, kyrkoherden Kristofer i Fors, äfven med Bengt Skytte. Genom förebärande af sjukdom undandrog han sig att vid
