kröningen 1650 aflägga trohetsed och tyckes dessutom hafva under denna riksdag varit i ständig rörelse för att uppegga sinnena.
Sommaren 1651 kom unga Arnold Messenius hem till sin fader. Från tjenstgörningen hos Karl Gustaf, hade han bibehållit mycken tillgifvenhet för bemälde herre. Under den tid, han låg sjuk på Fors prestgård, hade han af kyrkoherden Kristofer hört många skarpa utlåtelser mot drottningen och herrarna samt många halfva hotelser om uppror o. s. v. Af fadern hörde han samma tal och en mängd sanna, halfsanna eller falska anmärkningar. Allt detta tog sonen för sanning, och med ungdomens oerfarenhet och lifliga inbillningskraft sammansatte han deraf en både ohygglig och vidunderlig bild af tillståndet i landet. Med slägtens häftiga blod i ådrorna, harmades han öfver de omtalda, förfärliga orättvisorna, öfver allt det förtryck, hans fädernesland hettes lida, öfver de försåt, som sades utställda för hans älskade furste och herre. Fadern, i stället för att lugna, retade och uppmanade honom att hålla sig icke till drottningen, utan till ständerna och till den herre, han förut tjenat; d. v. s. till Karl Gustaf. Detta råd, jemnte faderns undvikna trohetsed var tydligen ett bemödande att inför eget samvete sätta laglig färg på upprorstankarna.
När Kristina ville nedlägga kronan, hade borgmästaren Nils Nilsson yttrat, det någon redlig svensk borde skrifva och bedja prinsen till landets fromma genast mottaga regeringen. Detta kom till den unge Messenii öron. Han ansåg det vara en försynens kallelse att som redlig svensk uppträda till fäderneslandets räddning. Detta borde ske snart, men kunde, enligt hans tanke, icke ske på annat sätt än genom uppror och drottningens afsättande. Han beslöt underrätta prinsen om landets och dess egen fara, samt uppmana till bådas räddning. Genast grep han saken an och uppsatte en lång och rimmad skrifvelse. I denna infördes allt, hvad han af de missnöjda och serdeles af fadern hört, sannt och