Emedan sonen icke visste, huru utanskriften till prinsen skulle ställas, vidtalade han en kansliskrifvare, hvilken påtecknade brefvet, utan att likväl känna dess innehåll. Sedermera gjorde Messenius ett annat omslag deröfver, skref derpå namnet af en borgare i Kalmar och afskickade så det olycksdigra papperet.
TJUGEANDRA KAPITLET.
RÄTTEGÅNGEN MOT MESSENIERNA.
Så snart ofvannämnde bref kom Karl Gustaf tillhanda, meddelade han detsamma åt sin förtrogne vän, öfverste Wurtz. Denne misstänkte genast Messenius, fadern, hvilken, liksom i afsigt att känna sig före, hade några gånger med öfversten fört samtal af dylikt innehåll. Genom anställda forskningar upptäckte prinsen, att brefvet ursprungligen kommit från kansliet i Stockholm. Hans beslut blef att underrätta drottningen om alltsammans. Förrän detta skedde, skref likväl öfverste Wurtz, af någon tagen anledning, till den misstänkte Messenius ett bref, hvari han äfven omtalade, att en smädeskrift kommit till prinsen, men att denne ämnade skicka uppsatsen till drottningen. Afsigten med nämnde bref tros hafva varit att varna Messenius, på det denne, om han vore skyldig, måtte kunna rädda sig genom flykten. Brefvet kom fram till sin egare; men antingen nu denne icke kände sonens företag, eller trodde dess upphofsman icke kunna upptäckas; allt nog, han vidtog inga försigtighetsmått utan visade tvärtom skrifvelsen först för sin son, sedermera för borgmästaren Nils Nilsson och äfven för några flere personer.
Emellertid hade, man vet ej på hvad sätt, unga
