150
mer anhängare, än han väntat. Han bör följa Karl den niondes exempel och aflifva alla de förnäma; förr blifver han aldrig konung. Han bör låta döda både dem och drottning Kristina. Derefter skall han kunna utan hinder återtaga kronogodsen och i lugn regera till sin och Sverges ära. Underskriften bestod af följande två verser:
Den, som detta hafver ställt,
Har följt ers konglige höghet i fält.
Hela innehållet är ett bevis på partisinnets och ungdomens hänförelse. Uppgifterna om drottningens slöseri, allmogens förtryck och ofrälseståndens tänkesätt voro sanna. Allt det andra består af dels öfverdrifna, dels alldeles osanna beskyllningar; till en del så orimliga, att forskaren förvånas, huru dylika någon gång kunnat erhålla trovärdighet och, som det synes, bland ett icke ringa antal menniskor. Lika orimligt var, att Messenius hoppades öfvertala prinsen till en sådan nedrighet, som att afsätta och mörda drottning Kristina, till hvilken dock prinsen sjelf nyligen friat, och hvars ynnest han uteslutande hade att tacka för den just nu erhållna arfsrätten till svenska kronan. Lika orättvist, blodigt och tyranniskt var det andra rådet, nämligen att utan vidare omsvep mörda högadeln för att kunna återtaga kronogodsen. Detta allt undföll Messenius. Det sjelfförtroende, som stundom följer ynglingaåren och alltid följde messeniska slägen, hindrade honom från att inse sin oförmåga till bedömandet af dessa ämnen; och partisinnet hindrade honom ifrån att inse, hvad som var rimligt eller orimligt, ädelt eller nedrigt. Och likväl synes ynglingens hjerta hafva lifligt klappat för det, som han med sin inskränkning i kännedom, erfarenhet och omdöme ansåg vara rätt och godt.
Enligt någras uppgift har fadern sett denna skrifvelse och gifvit till dess afsändande tystnadens bifall. Sjelf påstod han envist, det han om densamma icke egt någon kunskap; och detta synes äfven hafva varit händelsen.
