12
begärde han tjenstledighet, förebärande ålder och enskilda angelägenheter. Axel Oxenstierna vägrade, ty det allmänna borde gå före det enskilda; Oxenstierna sjelf hade nu på 10 års tid ej sett någon enda af sina egendomar. Dessutom vore Gyllenhjelms närvaro uti rådet nu mer än någonsin behöflig; ty han var den ende, för hvilken enkedrottningen hyste något förtroende[1]. Några dagar sednare yrkade Gyllenhielm, att man i protokollet om ofvannämnde beslut icke borde så uttryckligen säga, att enkedrottningen förledt Kristina till odygd och till förakt för svenskarne. Rikskansleren invände: att, när regeringen fattat ett så allvarligt beslut, så vore ock nödvändigt, att de egentliga skälen utsattes, på det man också inför efterverlden måtte rättfärdiga en så ovanlig åtgerd. Detta gillades af alla[2].
Några, som voro borta, när besluset fattades, ville sedermera detsamma icke underteckna; men Axel Oxenstierna och Jakob De la Gardie förmådde dem, för enighetens skull, mangrannt dertill[3].
Maria Eleonora upptog åtgerden ganska illa, men måste foga sig efter nödvändigheten. Kristina sjelf tyckes hafva varit nöjd med att få återkomma till sin älskade faster och till ett gladare lif.
