Sida:Drottning Kristina 1.djvu/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
157

min egen son. Han begärde att få tala med drottningen sjelf. Vid underrättelsen derom begaf sig Kristina genast dit och inträdde i domsalen. Messenius bad då om nådig och hastig död, häldst att blifva skjuten. Hela sin bok- och skriftsamling testamenterade han åt drottningen, hvarvid han tillade, att Karl den niondes historia borde fortsättas på de grunder, han begynt; annars kunde bemälde konung aldrig försvaras. Enka och barn anbefallde han på det ödmjukaste till hjelp och beskydd, och begärde slutligen kyssa drottningens hand, hvilket hon, rörd af hans ånger, äfven tillät.

Rättegången med båda Messenierna slutade sålunda fort nog. Svårare var undersökningen med dem, som blifvit angifna för delaktighet i de upproriska tänkesätten.

Terserus kom tämligen lätt från saken. Messenierna vittnade, det han visserligen vore missnöjd med närvarande regering; han hade likväl haft föga umgänge med de brottsliga; aldrig yttrat något, som syftade på uppror. Han blef icke ens inkallad till förhör.

Stadsskrifvaren Skunk angafs, som den der varit med närvarande regering missnöjd och önskat, det prinsen måtte snart komma till styret. Det var också han, som uppsatt ofrälseståndens förut omtalade inlaga vid 1650 års riksdag. Skunk erkände detta sista; han hade gjort det på ständernas begäran, men sade sig aldrig yttrat någon önskan om regementsförändring; deremot klagade han, att Messenius, fadern, som en oförskämd menniska, trugat sig in i hans hus, så att man endast med möda kunnat blifva honom qvitt. Skunk kunde om ingenting öfverbevisas.

Svårare blef ransakningen för herr Kristofer i Fors. Sedan gammalt var han känd som ytterligt missnöjd och dertill obetänksam och hetlefrad. Nu blef han, serdeles af den yngre Messenius, angifven för en mängd häftiga och upproriska utlåtelser; t. ex. han hade talat om de förra bondekrigen, och att sådana åter kunde uppstå. Han hade önskat följa adeln till torget, såsom år 1600 skedde i Linköping. De flesta, värsta och dertill de