Sida:Drottning Kristina 1.djvu/160

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

156

För öfrigt nekade han till flere bland sonens beskyllningar och sökte bortförklara de öfriga.

Om qvällen samma dag blef han i fängelset hotad med pinbänk, så framt han ej ville ut med sanningen, och man lät skarprättaren bära plågoredskapen fram och tillbaka utanför hans fönster. Vid åsynen af dessa förfärliga verktyg föll modet. Han förklarade sig villig att bekänna; men bad att förskonas från pinbänken. Lades han dit, skulle han yppa saker, hvilka drottningen sjelf säkert ville för allt i verlden vara okunnig om. Vid underrättelsen härom lät Kristina honom tills vidare slippa de hotande plågorna.

Dagen derpå uppträdde han för rätten med ändradt sinne och språk. Jag bekänner, sade han, inför Gud och menniskor, att jag högeligen förbrutit mig, och det i mång måtto; men synnerligast derigenom, att jag med min son och med andra fört grofva tal mot närvarande regering. Jag har genom sådant velat göra mig stor, samt gifva mig anseende af en, som både kände styrelseverket och vore en god fosterlandsvän. Jag har dermed i galenskap lupit omkring och kittlat min egen fåfänga samt begått en farlig synd. Härvid började han bitterligen gråta.

I denna anda uppförde han sig under hela den återstående rättegången. Han försäkrade, det han icke haft minsta kunskap om sonens skrift; men erkände, att han med sitt oförnuftiga tal gifvit till den samma anledning och sålunda väl förtjenat döden. Han nämnde Bengt Skytte, Nils Nilsson, Kristofer i Fors, Terserus och Skunk såsom de, med hvilka han i dylika ämnen talat, och hvilka mer eller mindre delat hans tänkesätt. Der fanns, tillade han, också i hofrätten en och annan, som bjälade något; likväl var dermed föga bevändt. Då man sedermera införde sonen, och denne påminte honom om ett och annat, utbrast han om igen: du är rättvis, o Herre, och rätta äro dina domar! Just här på detta rummet stod jag och hjelpte till att anklaga och öfverbevisa min egen fader; och nu händer mig detsamma tillbaka af