Sida:Drottning Kristina 1.djvu/163

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
159

mött mig med lika språk. Borgmästaren svor, att det var osannt. Messenius svarade: jag vill brinna i helvetet, om det icke är sannt. Borgmästaren sade: jag önskar, att ni redan brunne i helvetet. Då afbröt Kristina, sägande: Nils Nilsson, ni skall icke hafva en sådan önskan öfver eder nästa. Dessutom, när man besinnar edra förra gerningar, så är det troligt, att Messenius har rätt. Messenius sade: jag besvär eder, Nils Nilsson, att tala sanningen. Hennes majestät har lofvat, det ingen mer än jag skall härvid lida. Drag eder till minnes! Har ni icke många gånger sagt: Gud nåde oss för den grefve Magnus? Har ni icke sagt, att ni vägrade antaga adelskapet; ty ni hoppades under prinsens regering komma fram i verlden sådant förutan? Och då jag visade eder Wurtzens bref om smädeskriften, önskade ni ju, att prinsen måtte fatta mod! Nils Nilsson svarade, att brefvet hade visserligen han så väl som många andra sett. Det öfriga vore osannt; han hade också blott en och annan gång träffat Messenius, som då slamrat och pratat allehanda. Messenius sade: jag ljuger icke. Jag har ofta varit hos eder, Nils Nilsson, och druckit mig rus. Ni är en patriot af just samma ull som jag. Men jag ber eder, bättra sådant och se på eder syssla och icke på det, som är öfver eder. Ni bör besinna, att det är icke borgmästare utan riksens råd, som det tillkommer att i regeringen biträda vår nådiga drottning. Nils Nilsson svarade: det är rätt, att enhvar bör akta på sitt ämbete, och ej bekymra sig om en annans; deruti hafva både jag och Messenius felat. För öfrigt, tillade han, hade jag nog mod att bekänna, om jag visste mig skyldig. Nu måste jag enligt med sanningen neka. Han kunde icke heller om någonting öfverbevisas.

Ännu en angifvelse återstod, och det visserligen den vigtigaste. Messenius, sonen, hade bekänt, att han åt en Nils Kristoferson utlemnat ett exemplar af smädeskriften. Måhända var denne en son till Kristofer i Fors och bror åt den unga qvinna, vid hvilken unga Messenius var fästad med så häftig kärlek, och hos hvars slägt han väl