160
derföre önskade vinna anseende som en betydande man. Det besynnerliga är, att om denne så hårdt angifna medbrottsling icke den ringaste undersökning verkställdes. Kanhända var han den förrädiske vän, som enligt några berättelser för drottningen och öfverståthållaren röjde hela företaget.
TJUGETREDJE KAPITLET.
OM MESSENIERNAS DÖD.
Båda Messenierna hade afgifvit sådana bekännelser, att de kunde lagligen fällas till döden; till och med de sjelfva yttrade flere gånger inför domstolen, att de förtjenat detta straff. Kristina trodde äfven deras afrättande vara tillräckligt för att skrämma andra från samma bana. Det tyckes ock, som hon fruktat göra vidare upptäckter, kanhända af personer, hvilka hon icke vågat straffa. Derföre användes ingen enda gång pinbänken, hvilken eljest på denna tid allmänt begagnades. Drottningen önskade också att före jul få slut på hela saken; ville äfven genom skyndsamhet förekomma allt fram- och återtalande, hvaraf sinnena än mera retades. Man påskyndade derföre målet. Kristina föreslog, att fadern borde halshuggas och hufvudet på påle uppsättas; sonen deremot rådbråkas och steglas. Hofrättens dom blef som följer: alldenstund Messenius, fadern, mot landets rätta öfverhet sig groft försett och sjelf bekänner sig hafva döden förtjenat, alltså varder han, androm vrångvisom och obetänktom till varnagel dömd att under svärd lif sitt mista. Då detta utslag blifvit för Messenius i hofrätten afkunnadt, sade han: jag tackar eder för nådig dom. I mågen hafva goda samveten; ty i hafven dömt rätt, och såsom jag sjelf skulle hafva gjort. Gud
