ynnest fortfor, missnöjet ökades, och Bourdelot erhöll namnlösa bref, fulla med hotelser. Af den hetlefrade Tott blef han en gång till och med trakterad med käpprapp. Slutligen vågade han knappt ensam visa sig på gatan; ty han var belastad med äfven folkmassans hat. Presterskapet ämnade formligen varna Kristina för smittan af hans gudlösa tänkesätt. Enkedrottning Maria Eleonora, som var lutherska läran ifrigt tillgifven, delade samma farhågor. När hon hörde presternas afsigt omtalas, beslöt hon förekomma dem och spara Kristina obehaget af ett dylikt uppträde. Det var nu, som mellan mor och dotter föreföll det märkvärdiga samtal, hvilket vi redan berättat[1]. Den hårdhet, Kristina vid detta tillfälle visade, uppretade sinnena än mer mot den hatade Bourdelot.
Ingen var dock häftigare uppbragt än grefve Magnus, och ingen med större skäl; ty den förut allsmägtige gunstlingen såg sig i hast undanträngd af en obetydlig fransysk läkare. De la Gardie var för stolt att dölja sitt missnöje. I Januari 1653 klagade han hos drottningen, att Bourdelot gjorde henne kallsinnig så mot honom som mot de andra svenska herrarna. Drottningen nekade. I detsamma inträdde Bourdelot i rummet. Underrättad om samtalsämnet, yttrade han: jag har länge förutsett att många bland de stora skulle söka anledning att störta mig. Jag har derföre varit på min vakt och mot dem icke yttrat ett enda ord. Grefve Magnus framdrog som vittnen ett par sig tillgifna, vid hofvet tjenstgörande, fransoser; men antingen, att dessa aldrig yttrat något dylikt, eller att de blefvo skrämda af drottningens och den allsmägtige gunstlingens närvaro; allt nog, de nekade till grefvens uppgift. Kristina tog likväl saken så, som angifvelsen varit grundad, men vittnena fega förtalare, de der ej stodo vid sina ord; hvarföre de ock på stående fot jagades från hofvet. Grefve Magnus sökte qväfva sin ovilja och förärade Bourdelot ett
- ↑ 6:te delen, pag. 492.
