170
dyrbart diamantsmycke, måhända till en slags försoning. Tydligen kände dock grefven, att han från detta ögonblick än mer förlorat Kristinas välvilja; hvarföre han begärde tillåtelse att draga sig undan till landet. Men Bourdelot fruktade, att en så häftig brytning skulle väcka för stort uppseende och än mer öka oviljan. Kristina gaf derföre vägrande svar. Emellertid växte hatet mot främlingen mer och mer. Uti April anförde grefve Magnus nya klagomål, och Kristina sökte fåfängt stifta förlikning. I Maj 1653 aflämnade grefven en formlig förklaring, att både han och flere bland de högre ämbetsmännen ämnade öfvergifva hofvet, derest icke Bourdelot bortskickades. Kristina klagade högt och bittert, att ingen mer än hon förstode rätt bedöma och värdera den utmärkta främlingen. Oviljan mot honom vore blott afund öfver hans omätligt öfverlägsna egenskaper. Men antingen nu drottningen eller han sjelf icke längre vågade trotsa det stigande missnöjet, allt nog, man beslöt, att han med det första skulle lemna Sverge. Kristina talte om att gifva honom 20,000 riksdaler för sitt besök. Grefve Magnus deremot sade honom midt i ansigtet: jag gifver eder aldrig min förlåtelse!
För att bereda Bourdelot en tryggad framtid, sökte Kristina att åt honom hos konungen i Frankrike utverka någon rik presterlig lägenhet; och icke en utan många gånger anmälde hon denna önskan, dels genom svenska sändebudet i Paris, dels genom fransyska sändebudet i Stockholm. Tillika sökte hon så länge möjligt fördröja hans affärd och fick verklig anledning dertill genom en iråkad sjukdom, hvilken dock snart öfvervanns. Ändtligen i Juli skulle Bourdelot resa. Kristina befallde honom göra afskedsbesök hos grefve Magnus. Bourdelot gjorde så, men blef mottagen med köld och förakt. Bourdelot anmärkte, att han likväl kunde i Frankrike göra mycket för eller mot grefve Magni anseende. Denne svarade: jag hoppas, Gudi lof, att mitt anseende är i Frankrike så stadfästadt, att det ej behöfver stöd af en Bourdelot.
