14
studera en utförlig berättelse om drottning Elisabets lefverne, för att genom det vackra exemplet uppmuntras till samma regentdygder. — År 1639 började gamla rikskansleren dagligen gifva den då trettonåriga drottningen någon undervisning i rikets angelägenheter och om de främmande staternas inbördes förhållanden. Oxenstiernas klara framställningssätt och Kristinas lätta fattning gjorde dessa stunder behagliga för dem båda. Ofta räckte samtalen flere timmar. Kristina erkände redan då sin stora förbindelse till Oxenstierna och berättade sedermera mången gång, huru mycket både nytta och nöje hon af dessa stunder hämtat. Oxenstierna å sin sida berömde högeligen sin åhörarinnas fattningsförmåga och uppmärksamhet. Efter nära ett års sålunda fortsatt undervisning, föreslog han, att drottningen, som nu började förstå allehanda, borde småningom invigas i regeringen och underrättas om de vigtigaste ärenderna. Många af rådet voro gamla och kunde snart falla undan. Det vore derföre godt, om drottningen sjelf kände ärendernas gång och de förut fattade besluten. På detta andragande beslöt regeringen, att Kristina skulle af tvänne bland riksens råd ordentligen underrättas om alla vigtigare ärender och beslut, hvilket sedermera hvarje postdag noggrannt iakttogs. Man ansåg sig snart kunna och böra gå än längre. Axel Oxenstierna föreslog[1], och rådet beslöt, att vid vigtigare ämnen låta drottningen afhöra öfverläggningarne[2]. Som skäl anfördes, att hon borde i tid vänjas vid arbete och lära, att regeringen är en tung börda, den hon likväl icke, som de tyska furstarna, borde kasta ensamt på sina tjenare. Äfven behöfde hon kännedom af ärenderna och hela styrelseverket. Slutligen önskade rådet, att hon sjelf måtte med egna ögon se förmyndarestyrelsens uppförande; emedan det i framtiden icke skulle felas sådana, som sökte samma styrelse hos henne vanryckta. — Man finner, att i följe häraf rådet
