Kristinas tankar blefvo af Ulfeld rigtade mot Danmark. För att hindra ett krig åt detta håll och sedermera så mycket lättare leda Sverge mot Polen, röjde han för danska sändebudet allt, hvad Kristinas och gunstlingarnas förtroende meddelat honom om de hemliga krigstankarna. Hans beräkning var, att danska regeringen, varnad, skulle rusta sig till motstånd, och svenska regeringen vid åsynen deraf afstå från sina anfallsplaner mot Danmark och i stället vända dem mot Polen, mot hans eget fädernesland.
Också tog konung Fredrik saken ganska allvarsamt. Ulfeld blef för smädelser och förrädiska stämplingar dömd förlustig alla sina inom Danmark belägna enskilda egendomar. Den omständigheten, att nämnde hans skrift blifvit tryckt uti Greifswald, en under svenska kronan lydande stad, gaf konungen anledning att ånyo vända sig till Kristina. Han sade sig förmoda, att ulfeldska boken blifvit, henne ovetande, utgifven; men bad henne betänka, om det är rätt att beskydda och gynna en man, hvilken mot ed och pligt skamligen bespottar och skymfar sin egen konung och sitt fäderneslands regering. Af en person, som så uppförde sig, kunde hon sjelf vänta hvarken trohet eller tacksamhet. Konungen hoppades derföre, att drottningen skulle visa sitt misshag till dylika upproriska undersåtare, och sålunda föregå honom med godt exempel, huru han sig förhålla bör mot slika möjligtvis i framtiden från Sverge kommande öfverlöpare. Kristina svarade, att hon till följe af fordna fördrag, Danmarks eget exempel och mensklighetens fordringar icke kunnat vägra fristad och skydd åt en så utmärkt och namnkunnig man. Detta svar gällde endast den lemnade fristaden. Den ovanligt stora ynnest, som Kristina visade Ulfeld, och det bifall, som hon derigenom omedelbarligen ådagalade för hans uppförande; detta allt gick hon i sin förklaring med tystnad förbi.
Emellertid kom Wrangel tillbaka från Öresund med den oväntade tidningen, att Danmark hade tjugufyra
