och i synnerhet öfver drottningen sjelf, hvilken med hvarjehanda förespeglingar gifvit anledning till beskickningen; men nu, som de tyckte, tog sina ord tillbaka.
Detta tilldrog sig våren 1653. Under nästföljande månader visade drottningen mindre fiendtlighet mot Danmark, och som det tycktes, äfven mindre ynnest mot Ulfeld än tillförene.
Men snart steg denne ånyo i nåden och under hösten 1653 hviskades återigen om drottningens mot Danmark fiendtliga sinnesstämning. I Februari 1654, när danska sändebudet, Peder Juel, en gång hade företräde, började hon tala om sin tronafsägelse, om faran för Danmark att hafva Ulfeld som fiende qvar hos den blifvande konungen, hvars afsigter vore okända. Hon önskade för både Danmarks och Ulfelds skuld att mäkla försoning. Ulfeld kunde väl afgifva en underdånighetsskrift; blott den icke innehölle något förnedrande. Deremot kunde också konung Fredrik tillåta, det Ulfeld, lefvande utrikes, finge åtnjuta afkastningen af sina enskilda gods. På dessa förslag svarade konung Fredrik genom sitt sändebud på följande sätt. Gerna önskade han göra drottningen till viljes; men denna gången vore det honom omöjligt, ty Ulfeld hade uppfört sig med alltför mycken djerfhet och öfvermod och dessförutan genom skymfande skrifter på alla språk svärtat sin konung. Som ett bevis på Ulfelds nedriga uppförande ville danska konungen gifva drottningen förtroende af följande tilldragelse. Konung Kristian den fjerde hade befallt Ulfeld lemna tjugufyra tusen riksdaler till hjelp åt den då ur England fördrifna prinsen, sedermera konung Karl den andra, hvilken befann sig i mycken torftighet. Ulfeld hade i räkenskaperna sig till godo uppfört denna summa, såsom till prinsen utbetalad. Som emellertid från nämnde furste ingenting, icke ens tacksägelse, afhördes, gjorde man förfrågningar, på hvilka Karl Stuart svarade, att han af dessa tjugufyra tusen riksdaler aldrig bekommit ett enda öre; ja, att han icke ens hört dem någonsin förut omtalas. Denna, af Karl Stuarts ombud å