16
föreslogs. Någon invände, att hon vore af ett oböjligt och befallande lynne. Andra åter och de flesta tyckte just om denna egenskap, emedan man således icke behöfde frukta, att hon skulle genom för mycket krus skämma bort unga drottningen; men hon kunde å en annan sida icke tagas, ty hon var i öppen ovänskap med Maria Eleonora. Så valde och tvistade man länge och gick flere gånger till omröstning. Men fruarna, den ena efter den andra undanbådo sig den kinkiga befattningen, tills slutligen rikskanslerens syster, Beata Oxenstierna, gift med Karl Bonde, måste åtaga sig uppdraget.[1] Hon lyckades dock icke utöfva något serdeles inflytande på Kristina; och det synes öfverhufvud, som denna sednare snart började i egen person öfvertaga ledningen af sin enskilda lefnad. Hon omtalar sjelf, huru hon aldrig ville underkasta sig rättelser af någon annan än Axel Oxenstierna, Axel Banér och Johannes Matthiæ; men aldrig af någon qvinna, icke ens af pfaltsgrefvinnan sjelf. Från 1642 saknar man bestämda uppgifter öfver hennes studier.
FJERDE KAPITLET.
KRISTINA TILLTRÄDER REGERINGEN.
Enligt Kristinas egen men osannolika berättelse skulle svenska rådet redan i Oktober 1643 hafva erbjudit henne att såsom fullmyndig mottaga styrelsen; men hon skulle hafva vägrat. Året derpå nalkades den dag, den 8 Dec., då hon fyllde aderton år och således enligt lag vore myndig. Man beredde sig dertill. Riksförmyndarne afgåfvo
- ↑ Riksark. Rådsprot. d. 16 Jan., d. 6 Febr., d. 5 Mars 1639.
