212
hon knappt kunde utan stöd vandra öfver golfvet. Men det gällde hennes äldsta, mest älskade son, och hon beslöt söka företräde hos drottningen. Genom Ebba Sparre hade visserligen förut kommit de helsningar, att drottningen alldeles icke ville se Ebba Brahe; men denna sednare misstänkte budskapet, och beslöt i alla fall våga ett försök. På sin begäran fick hon äfven företräde och blef nådigt mottagen. Den sörjande modren bad med knäfall och tårar om nåd för sin son. Kristina svarade: att hon för sin egen person icke hyste någon onåd mot grefve Magnus; hon såge gerna, att allt ställdes återigen till rätta; men endast grefven sjelf var den, som kunde göra det. Ebba Brahe, ännu på knä, kysste drottningens fötter och bad henne vara nådig och uppgifva, på hvad sätt grefven skulle ställa det till rätta? Kristina svarade: det anstår icke mig, hans öfverhet, att gifva anvisningar för sådant. Grefvinnans son måtte väl sjelf finna medlen. Ebba Brahe svarade: det vet jag, att, om så fordrades, skulle min son icke undandraga sig att med värja i hand utföra saken; ty han har efter sina förfäder ärft ett likaså käckt hjerta, som någon annan; men jag kan ej tro, att eders majestät skulle tillåta något dylikt, sedan eders majestät benådat honom med så höga äretjenster. Kristina svarade: Gud gifve jag kunde med mitt eget blod ställa det till rätta; ty jag har mot honom ingen onåd och vill ej göra honom något ondt. Då föll Ebba Brahe åter på knä, tackade för dessa ord och bad, att sonen måtte få återkomma till hofvet. — Nej! svarade Kristina, den jag tillskrifvit ett sådant bref, vill jag aldrig mer se för mina ögon. Nu utbrast Ebba Brahe i högljudd klagan öfver sin och sin sons olycka, öfver ovännernas stämplingar, m. m. Kristina afbröt henne slutligen och sade: fru grefvinnan får gifva sig tillfreds. Tiden kan allt förändra; och eder son måhända finna rätta medlen. Jag kan emellertid ingenting annat göra, än hvad jag gjort. Derpå bjöd hon grefvinnan farväl och aflägsnade sig. Så slutade detta
