samtal mellan Gustaf Adolfs dotter och hans ungdoms trolofvade älskarinna.
Flere Kristinas yttranden tycktes gifva tillkänna hennes önskan, att grefve Magnus skulle utmana Schlippenbach till envig. Grefven ernade ock slutligen tillgripa denna utväg. Men Schlippenbach, blott öfverste och simpel adelsman, var ingalunda vederlike åt grefven, riksrådet och riksskattmästaren Magnus Gabriel De la Gardie. Enligt tidens tankesätt ansågs deföre ett envig dem emellan mindre passande och för grefven nästan förnedrande. Emedan saken således angick både grefve- och riksrådsvärdigheten, frågade De la Gardie ämbetsbröder och anhöriga; men erhöll från alla sidor afrådande svar. Prins Karl Gustaf yttrade till och med, att, om De la Gardie inläte sig i envig mot Schlippenbach, skulle prinsen ej mer erkänna honom för sin slägtinge. Det blef ingen strid utaf. Några veckor derefter mötte Kristina en bland De la Gardies tjenare. Hon frågade genast: hvad gör eder herre? Mannen sade: han är ganska ledsen och bedröfvad. Kristina frågade ytterligare: men vill han ej slåss? Tjenaren svarade: det tror jag icke! — Ack, utropade drottningen, den stackaren, den krukan!
Karl Gustaf iakttog i denna kinkiga ställning all möjlig försigtighet. Å ena sidan kunde han ej öfvergifva den olyckliga svågern, utan sökte medla försoning, dels sjelf, dels genom Johannes Matthiæ; ehuru fåfängt. Å andra sidan måste han undvika allt, som kunde stöta drottningen för hufvudet och fortfor derföre att visa mot henne samma undergifvenhet och mot Schlippenbach samma nåd som tillförene. Allmänhetan, ja sjelfva de deltagande personerna kunde derföre icke utgrunda, om han gillade drottningens eller De la Gardies uppförande. Måhända ogillade han bådas.
Mången rigtade och rigtar frågande blickar på Axel Oxenstierna vid denna hans förra fiendes olycka. Strax under första dagarna af misshälligheten sände De la Gardie sin slägtinge, Forbus, med bref och,
