Sida:Drottning Kristina 1.djvu/219

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
215

Oxenstierna yttrade om sin ålderdomssvaghet och om sin oförmåga att gifva råd, ansågs hafva varit ett upprepande af hvad grefve Magnus sjelf i lyckans och öfvermodets dagar om rikskansleren yttrat; och man trodde, att denne sednare ville genom ordens användande vid detta tillfälle utöfva en liten hämnd på sin förra föraktare. Äfven Kristina vände sig till den gamle statsmannen, skickade honom en afskrift af det anförda brefvet till grefve Magnus och tillade sjelf följande ord. Jag har alltid i mitt uppförande sökt först och främst förnuftets, och dernäst hvarje redlig mans bifall. Jag skickar eder derföre mitt bref till grefve Magnus, på det ni må kunna detsamma bedöma; och jag åstundar ingenting högre, än edert bifall, eller ock eder rättelse. Rikskansleren tackade för drottningens förtroende och tillstyrkte nåd; som skäl hvartill han förnämligast åberopade den trogna tjenst, som grefve Magni far, rikskanslerens gamle vän, salig riksmarsken hafver bevisat fäderneslandet, o. s. v. Uti förtrogna bref till sonen Erik yttrade sig den gamle sålunda: att det med grefve Magnus går så besynnerligt, och snarare till sämre än bättre, sådant är mig ledt, och känner jag medlidande med hans galenskap och olycka. Oförsigtigt har han störtat sig i villan, och nu snärjer han sig deri mer och mer. Man ser tydligen, att han förmår bära hvarken medgång eller motgång.

Det godtyckliga sätt, hvarpå Kristina behandlade De la Gardie, väckte emellertid något missnöje. Han var dock riksråd och innehade ett bland de fem höga riksämbetena; men blef det oaktadt utan dom och ransakning och blott genom ett magtspråk drifven från hofvet, från rådet och från sin tjenstgörning. Detta tycktes alltför mycket smaka af envälde och tyranni. Axel Oxenstierna utlät sig ogillande derom. Sådant uppförande, sade han, duger ej, och drottningens salig herr far skulle aldrig hafva tillåtit sig något dylikt. Det är för rådet och för de höga riksämbetsmännen både skam och fara; ty ingen är säker, när det brinner i