gunstlingens, De la Gardies. Men denne sednare hade just vid samma tid fallit i drottningens onåd. Hon ville derföre ej se hans beröm eller namn bredvid sitt; utan lät tillkännagifva för Scudery, att hon till belöning för hans tillegnan hade i beredskap en guldkedja om tusen pistolers värde; men fordrade, att Scudery skulle för att erhålla densamma först borttaga de rader, som voro till De la Gardies beröm. Scudery svarade: om också kedjan är så tung, som de peruanska konungarnas, vill jag likväl icke för dess skull nedrifva det altare, på hvilket jag en gång offrat. — Oaktadt bitterheten mot grefve Magnus fortfor drottningen i sin välvilja mot hans mor och gemål och gaf dem äfven nu de vanliga nyårsskänkerna. Någon, som förmodligen ville till grefvens fördel bearbeta dessa tänkesätt, begynte omtala, huru nämnde fruntimmer vore otröstliga öfver den olycka, som träffat grefve Magnus. Kristina svarade: det är icke underligt; ty de hade i honom, den ena en son, den andra en man, som ingalunda var dem värdig. — En annan gång berättade Erik Oxenstierna, att folket i staden trodde, det grefve Magnus skulle snart återigen komma i nåd; men att gamla rikskansleren hade dervid yttrat: »de känna ej drottningen rätt. Hon är ej den, som så snart ändrar sitt beslut.» Kristina blef öfver detta omdöme ganska glad och sade: eder far har aldrig gjort mig en större tjenst än med detta sitt yttrande. Jag ber eder, helsa honom detta från mig! — I Januari 1654 reste Kristina från Uppsala för att besöka sin mor i Nyköping. Det qvarlemnade hoffolket iakttog hennes frånvaro och gjorde derunder ett besök hos grefve Magnus på Ekolsund, för att antingen roa sig sjelfva, eller trösta den olycklige, eller ock smickra den blifvande konungens svåger. Äfven Karl Gustaf Wrangel och hertig Adolf Johan voro med i sällskapet. Man trodde, att drottningen skulle blifva borta vid pass åtta dagar; men hon återvände redan på den fjerde. Alla utom hertigen ilade tillbaka till Uppsala. Kristina var förtretad och dolde ej sin harm. Då Wrangel framträdde
